”Åhhh, Stina, Stina! Jag skulle bara vilja ta lite på dig.”

Innan vi satt oss på kaféet vid Fyrisån ropar en okänd kvinna till av glädje när hon ser Stina Wollter. Vi stannar. Stina går fram till kvinnan som vill tacka för hennes inspirerande insatser som kroppsaktivist på Instagram. Kvinnan vill att normala kroppar ska få synas, och tar tag i Stinas arm genom den blommiga kappan och skakar den vänligt.

Det är inte första gången. Liknande reaktioner från fans möter Stina ofta, nu senaste i Brooklyn, i New York; när hon ställde ut på ett galleri blev hon igenkänd av främmande amerikaner.

Artikelbild

| Så fort vi kommer till kaféet stoppas Stina av en kvinna som vill både tacka och ta på henne.

Hon berör och hon upprör. Nättroll tillhör hennes vardag liksom en stor skara fans; 158 000 personer följer henne på Instagram. När hon var med i Tv4-programmet ”Let’s dance” i fjol fick hon stanna kvar i timmar efter genrepen då hundratals unga följare ville ta selfies och prata med henne. Hon får mejl från kvinnor som skriver att tack vare henne har de för första gången vågat köpa en bikini eller slutat hålla in magen dag ut och dag in.

Hon är kroppsaktivist, en av flera på sociala medier, som visar upp mångfalden kring hur kroppar kan se ut. Hon kämpar för att allas kroppar ska accepteras och slåss mot ett sjukt smalhetsideal som förgiftar kvinnors liv.

Men somliga avskyr det hon gör. I sin bok, ”Kring denna kropp”, beskriver Stina sig själv genom en antagonists blick: ”Plötsligt ser hon en tjock kvinna som blandar kategorier hejdlöst, springer runt med ett legoskepp mellan skinkorna i ett stökigt hem, i barnsliga overalliknande kläder i fåniga mönster och i bikinibehåar som inte håller ordning på pattarna, svärandes och bresandes...den tjocka kvinnan får vara med i tv också, ta en fruktansvärd massa plats...vem vill se den tjocka kvinnans äckliga celluliter?...Så skulle jag aaaldrig hålla på ”.

Stina svarar i stort sett på alla arga kommentarer. Inte i affekt utan pedagogiskt, hon tänker hoppfullt att motståndarna är kontaktsökande.

– Hatet är symtomatiskt för vår nutid. Vi lever i ett snabbt Tindertempo som gör att människor inte riktigt tänker efter. De svarar på reflex, blixtsnabbt och publicerar. Jag önskar att de kunde ta sig tid att inte bara skriva hur illa de tycker om mig, utan fundera över varför de reagerar med de känslorna. Vad är det med mig och min kropp som gör dem så provocerade? säger hon.

Några som brukar bli förvånade över att inte få de svar som de förväntar sig är de som beskriver hur de vill knulla och skickar dick pics – alltså närbilder på sina penisar.

– Det är så här det ser ut! Dick pics och att bli kallad jävla hora är vardag både för mig och andra. Det är barn som skriver till mig och vågar berätta om vad som drabbar dem. Vi ska inte vara naiva. Våra kids behöver vuxna som tar sig tid att prata med dem, säger hon.

Om Stina tar upp ämnen som våldtäkt och övergrepp skriver de till henne och berättar vad de har varit med om.

– Vi kroppsaktivister skapar psykisk hälsa, säger Stina Wollter.

Hur blev du kroppsaktivist?

– Tänk en grusväg – efter regnet. Vattnet delar upp sig i små rännilar som samlas i en stor mittfåra. En massa saker har hänt mig och ledde fram till det. Allt startade för länge sedan men 2015 hände något särskilt, säger hon, och nämner dagen då hon dansade i sina underkläder hemma i köket framför mobilkameran.

Hon tittade på filmen, såg hur kroppen dallrade och att trosorna saknade resår. När hon hade sett filmen 20 gånger försvann de negativa tankarna och hon började tänka att det var en underbar människa på filmen. Hon kom på sig själv med att önska att hon var hon. Då tryckte hon på knappen publicera!

Det 15 sekunder långa inlägget blev viralt. Tv-producenter ringde och ville ha med henne i olika program och hon undrade va fan är det som händer. En kroppsaktivist var född.

Hennes bok är en skildring av kroppen i dess allra vidaste bemärkelse. Hon delar med sig av kroppsminnen av övergrepp, oförrätter men också helt andra upplevelser:

”När jag stod vid min älskade styvmor Vivekas dödsbädd hände det sig att hon vid ett tillfälle famlade efter min arm och riktigt knep om mitt fett och sa: Åh jag saknar mitt hull! Det här är liv!”

Det ögonblicket blev avgörande; hon insåg att hennes hull, hennes kropp, ja, hela hon var levande och skulle så förbli. Medan Viveka som hon hade så kär skulle dö. Insikten fick henne att pierca naveln som en hyllning till sin trogna kropp som fått ta mycket skit. En piercing var något hon länge velat göra men avstått på grund av skamkänslor över en tjock mage och bristningar.

Att våra ouppnåeliga kroppsideal och föråldrade normer för hur kvinnor får se ut offentligt är livsfarliga, det vet Stina Wollter. I boken beskriver hon hur hennes syster, Ylva, blev sjuk i anorexi och likt många andra kvinnor – avled på grund av sjukdomen. Hon har lovat Ylva att leva det liv som systern aldrig fick.

– Men ingen går fri. Även den mest råbarkade kroppsaktivist blir påverkad minst tio gånger om dagen av budskapet hur magen ska bli platt eller får 700 tips hur man kan bli av med celluliter. Då går den självdestruktiva autopiloten igång. Överallt finns människor som vill tjäna pengar på att ge andra kroppsångest. Nu har jag lärt mig chilla lite, säger Stina Wollter.

Hon accepterar sin kropp och ser igenom propagandan.

– Numera har jag verktyg att stå emot och jag blir inte förstörd av tv-reklamen eller andra budskap som vill väcka missnöjet kring min kropp.

Just nu går Stina Wollter på kryckor. Hon har fått en knäskada efter att varit gäst i Svt-programmet ”Robins” tillsammans med komikern, Nisse Hallberg. Hon fick frågan att bjuda upp till dans och i farten blev det en spagat som gick fel. Trots att kroppen tydligt sa nej gjorde hon det ändå. Och det var inte nog.

– Vet du - jag svor ett par gånger under sändningen och fick hatbrev för det. Men Nisse Hallberg som svor mycket mer – han fick inga klagomål, säger Stina som är utless på att ständigt bli bedömd för att hon är kvinna.

Hon syns och hörs. Inte konstigt. Hon jobbar hårt och är allsidig: konstnär, programledare på P4, kroppsaktivist och influencer på sociala medier, sångerska och låtskrivare som just släppt albumet: ”Garden songs” ihop med sin man, Micke Olsson, som skrivit musiken och nu är hon även författare.

– Jag har fått frågan om jag vill ha roller i tv-serier också. Men har tackat nej till det, säger hon.

Hur vågar du satsa på så olika konstnärliga uttryck?

– Jag ser dem inte som så olika. De hör ihop; jag är en berättare helt enkelt.

Hon har språket i sin hand, och när jag frågar hur hon får energi att fortsätta med allt, svarar hon att hon är en reparatör.

Reparatör?

– En vis kines sa att vi kommer till jorden för att reparera. Det är kanske ett Sisyfosuppdrag men det känner jag verkligen ansvar för.

Och för de kvinnor som vill bli delaktiga i hennes reparation har hon ett tips: Ta plats och var dig själv – fast lite värre!