Rädd att bli stämplad som dum i huvudet

Nej, Anna-Karin Ericsson ville inte få diagnosen Aspergers syndrom. På tisdag kommer hon att föreläsa i Uppsala om hur hon först kämpade mot att ens göra en utredning.

Anna-Karin Ericsson ville inte blir utredd för asperger till en början. Nu är hon nöjd med sina diagnoser och mår bra. "Jag vet inte var jag hade varit i livet utan dem", säger hon.

Anna-Karin Ericsson ville inte blir utredd för asperger till en början. Nu är hon nöjd med sina diagnoser och mår bra. "Jag vet inte var jag hade varit i livet utan dem", säger hon.

Foto: Sven-Olof Ahlgren

Uppsala kommun2019-12-06 13:00

– Min mamma tjatade om att jag skulle utredas för asperger. Det ville jag inte. Hon fortsatte tjata men jag hade fyllt 18 år och sa nej. Då kunde ingen göra någon utredning. Jag var rädd att få stämpeln dum i huvudet.   

Det berättar Anna-Karin Ericsson när vi träffas på kafé i Östhammar, inte så långt från där hon bor i Börstil. Hon beställer en sallad och när vi väntar tar hon med oss till tiden när hon växte upp. Hon har dåliga minnen från grundskoletiden som var i Gävle och berättar att hon hade självskadebeteende och var deprimerad. 

– Jag hade haft en tuff uppväxt med problem i skolan. Jag blev mobbad och hade dyslexi. Men det var inget som jag berättade hemma. Det var skämmigt och så hade det ju kunnat bli ännu värre om mina föräldrar ingripit på något sätt, säger Anna-Karin Ericsson. 

Ljudnivån ökar och det slamrar till ordentligt vid bordet intill när politikerna som ätit jullunch reser sig och går ut. En ur personalen går förbi och bjuder oss på pepparkakor. Vi tackar ja.  

– Det var som om jag stod utanför mig själv under skoltiden. Jag var utanför det mesta och hade väldigt dålig självkänsla, säger Anna-Karin Ericsson.   

Efter grundskolan började hon på lantbruksskola i Arbrå i Hälsingland men det höll inte. Hon skolkade mycket och blev utslängd från skolan. Sen sökte hon in på Jällaskolan utanför Uppsala.

– Hon som var föreståndare för djurhuset ställde en massa frågor. Hon såg att jag inte mådde bra, att jag var självmordsbenägen och inte skulle klara av att bo på elevhemmet i Uppsala. Så jag fick flytta hem till henne och det var bra, säger Anna-Karin.  

Där bodde hon en tid men sen förändrades familjens förhållanden. Genom socialtjänsten fick hon då ett familjehem i Alunda. Den nya familjen skulle komma att bli superviktig. Bland annat bjöd de dit hennes föräldrar för att alla skulle träffas och prata om hur de skulle kunna stötta Anna-Karin. 

– Det blev bra så här med facit på hand. Även om mamma fortsatte tjata om asperger och hade med sig sina skattningsskalor för neuropsykiatriska diagnoser. Jag blev rätt less på henne och sa nej hela tiden. Men jag fick stöd och medicin och mådde lite bättre efterhand. 

Anna-Karin flyttade från Alunda till Gimo och klarade då av ett eget boende. Hon hoppade av skolan och  började jobba på ridskolan i Gimo. Via stallkompisar träffade hon sin nuvarande man och de flyttade ihop. 

– Jag hade en kompis som hade fått adhd-diagnos och tänkte att dit kunde jag sträcka mig. Jag gick med på en utredning och fick också diagnosen adhd, säger Anna-Karin. 

Genom väninnan gick hon med i Attention, en intresseförening för personer som har neuropsykiatriska diagnoser. En dag hamnade hon på en föreläsning i Stockholm med författaren Gunilla Gerland som var tidig med att skriva en bok om att växa upp med asperger i en oförstående miljö. 

– Jag kände igen mig i så mycket av det hon sa. Till exempel det där att inte vara flexibel eller att ha specialintressen; när jag jobbade på stallet lärde jag mig alla hästars stamtavlor, säger Anna-Karin.

Hon behöver struktur och ogillar ändrade planer. Det som inte står skrivet i hennes kalender finns inte i hennes värld. 

– En gång när jag var barn skulle vi gå till McDonalds och äta hamburgare men det blev ändrat till Max, då låste jag in mig och stannade hemma.

Efter Gerlands föreläsning bad hon att få bli utredd. Hon fick veta att hon har apergers och add, som är som adhd men utan det hyperaktiva inslaget. I dag ser hon fördelar med att veta sina diagnoser. 

– Om jag inte hade fått diagnoserna vet jag inte var jag hade varit i dag. Mitt liv hade nog inte varit så här bra i alla fall, säger hon och svarar i mobilen när hennes son ringer.

Anna-Karin har två barn och i dag mår hon fint. Depression kan hon fortfarande drabbas av men hon har varken självmordstankar eller självskadebeteende. Många av svårigheterna som asperger innebär har hon lärt sig att hantera och vissa har hon vänt till sin fördel. 

– Jag grottar ner mig i fakta. Psykisk ohälsa har blivit mitt nya specialintresse, säger hon och ler. 

Anna-Karin får sjukersättning och är engagerad i flera föreningar som Hjärnkoll och RSMH, "Riksförbundet för social och mental hälsa". Den 10 december ska hon föreläsa i Vuxenskolans lokaler i Uppsala. Som barn skolkade hon när hon skulle tala inför klassen, nu trivs hon som föreläsare.  

Anna-Karin Ericsson berättar att hon hade det tufft i grundskolan och hoppade sen av gymnasiet. Under uppväxten mådde hon dåligt och var självmordsbenägen och deprimerad.
Anna-Karin Ericsson berättar att hon hade det tufft i grundskolan och hoppade sen av gymnasiet. Under uppväxten mådde hon dåligt och var självmordsbenägen och deprimerad.
Aspergers syndrom

Den som har Aspergers syndrom kan ha lätt för sig i vissa sammanhang. Personerna är ofta pålästa och kunniga. I sociala sammanhang kan det vara svårare som att skaffa kompisar, förstå hur andra känner eller menar och att se folk i ögonen. Personen har ofta specialintressen, tycker förändringar är jobbig, vill göra saker i en viss ordning, upplever ljud, ljus, lukter och viss mat som obehagligt. En del tycker inte om att andra tar på dem och kan uppleva kläder som obekväma. Källa: BUP  
 

Karta: Studieförbundet Vuxenskolan Uppsala Län
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!