- Bildterapin har varit fantastisk för mig, säger Charlotte Alfvin.
Hon har just gått en promenad med sina hundar och verkar full av energi men på ett lugnt sätt. Att hon har varit nere i helvetet och vänt, som hon själv säger, märks inte på utsidan.
Hennes berättelse däremot lämnar inga tvivel.
Det var på juldagskvällen för fem år sedan som Charlotte Alfvin och hennes sambo Jacob Modig checkade in i sin bungalow i Khao Lak. De tog en kvällspromenad på stranden tillsammans. Det hade redan blivit mörkt. Av omgivningen såg de ingenting.
Nästa morgon åt de frukost ihop och gick ner till stranden. De la sig en smula jetlaggade i var sin solbädd och Jacob somnade. Charlotte såg att vattnet drog sig ut från stranden och trodde att det var ebb och flod. Hon kände igen vattnets rörelse från sin barndom i England.
Långt ute syntes som en kam av vitt brus på vattnet. Barn lekte, där det förut varit vatten, och människor promenerade på den nyblivna havsbädden. Allt var lugnt.
Det vita därute rörde sig så småningom inåt och hon hörde plötsligt en thailändare som skrek: "Something is wrong! You got to run!".
Då vaknade Jacob. De reste sig samtidigt och joggade tillsammans inåt land. Charlotte Alfvin erinrar sig ögonblicket när vattnet nådde hennes fötter, hennes knän och hur hon skjöts i väg. Det nästa hon kände var smärtan, som om en betongvägg slogs mot hennes rygg. Hon hamnade under vattnet, i flodvågen som sköljde över hustaken. "Är det så här jag ska dö? Hjälp mig, Jacob", tänkte hon.
När vågen vände utåt, lyckades hon mirakulöst nog få tag i en palmkrona att hålla sig fast i. Det var den sista innan öppet hav. Där kämpade hon för att hänga kvar tills vattnet forsade tillbaka utåt. Till slut sjönk vattnet undan och hon stod kvar på palmens rötter och kramade om stammen.
-Det var ett ögonblick av fullkomlig närvaro. Ingen framtid, ingen dåtid, inget ifrågasättande. Bara nuet. Det slog mig inte ens att jag var ensam. Jag visste bara att jag måste förflytta mig, att det kunde komma en ny våg lika hastigt, säger Charlotte Alfvin, som efteråt har fått veta att tillståndet av extrem fokusering är en mänsklig överlevnadsstrategi.
Skadad i benet fick hon hjälp av två thailändare att komma upp på en kulle. De lånade ut två t-shirts, hon var ju naken. På kullen var det nästan helt tyst. Människor var skadade, där fanns döda kroppar, ensamma barn och några grät. Timmar senare kom lastbilar och grävskopor och tog dem till sjukhus.
- Vårdpersonalen hade ingen aning om katastrofens omfattning. De hade inga resurser att ta hand om oss varken fysiskt eller psykiskt. Min skada i benet blev infekterad och många hade diarréer och kräktes.
Finländare, danskar, norrmän och engelsmän hämtades hem. Men Charlotte Alfvin fick stanna i tre dygn. Sen kom hon till ett välutrustat sjukhus i Bangkok och blev opererad flera gånger. I ett av Volvos privatplan flögs hon tillbaka till Sverige med en annan skadad kvinna.
Långt senare, i februari, identifierades Jacob Modigs kropp och Charlotte Alfvin deltog i officiella ceremonin vid Ärna utanför Uppsala, där kistorna förevisades i bilar sida vid sida.
- Hemma kunde jag inte prata med anhöriga och vänner om vad jag hade varit med om. Det var för hemskt. Det fanns somligt av det som jag upplevt som jag inte trodde att de skulle klara av att höra.
Inte heller den terapeut hon fick en remiss till inom vuxenpsykiatrin klarade av att hantera hennes upplevelser. En dag kollapsade hon.
Efter det fick hon samtalsterapi hos en psykolog på Mottagningen för sörjande.
- Han var otroligt kunnig och jag fick förtroende för honom. Terapin betydde oändligt mycket. Han hade arbetat mycket med barn och använde bilder som en del av terapin.
När Charlotte Alfvin inte fann ord för sina upplevelser tog han fram block och penna och bad henne rita i stället.
- Jag trodde aldrig att det skulle fungera. Jag var ingen van Gogh direkt och tänkte på om det skulle bli snyggt eller inte. Det enda jag kunde rita var streckgubbar, säger hon.
Men successivt efter att hon ritat något kom också orden. Det blev en befrielse. Hon fick ahaupplevelser när hon insåg vilka känslor som hon bar på.
-Det hjälpte mig att se och förstå mig själv bättre.
Charlotte Alfvin, som ville måla mer, började hos bildterapeuten Anette Faringer. Då var hon ännu folkskygg, hon hade tackat nej till gruppterapin som erbjudits dem som drabbats av flodvågen, men här såg hon en öppning trots att gruppen bestod av fem okända personer.
Kursen startade med en kort meditativ övning. Deltagarna fick bland annat tänka sig en lugn plats. Den blev utgångspunkten för den första målningen. När de skulle sätta igång fick de veta att det var fri tillgång på papper och färger.
Det gjorde Charlotte Alfvin förvånad. Hon frågade flera gånger om hon verkligen fick måla vad som helst och i vilka färger som helst.
- Jag hade så otroligt mycket svart inom mig som måste ut och tänkte att hela min målning skulle bli alldeles svart. Och att den svarta färgen skulle ta slut.
Hon blev rädd för den känslostorm som den svarta färgen skulle väcka. På samma sätt som man kan bli vara rädd att börja gråta i tron att tårarna aldrig kommer att ta slut.
Trots oron blev den första målningen inte så ens mörk, svart var den minst förekommande färgen. Däremot kom hon att använda färgen rött.
- Just att börja med svart och sedan gå över till andra färger är visst vanligt inom bildterapi, säger hon och sträcker upp en arm mot taket för att visa att hon alltid ville måla jättestort, att papperet ska gå från golv från tak. Det lilla formatet räckte inte.
- Former och färger stod för olika känslor. Det gällde att hitta exakt den rätta nyansen av rött för att nå en viss känsla.
När hon målade var inte motivet det viktiga. Den färdiga bilden var underordnad själva processen. Det var under målandet som hon öste ur sig de svåra känslorna.
Varje bildterapitillfälle var tre timmar, och den första halvtimmen var alltid jobbig, ofta ville hon gå hem, men när tiden var slut mådde hon så mycket bättre.
- Jag fick ur mig så mycket av de hemska känslorna i bilderna. När jag gick därifrån funderade jag inte över vad de betydde eller varifrån de kom.
Varje gång avslutades med att deltagarna fick prata om målningarna om de ville. Och de andra i gruppen var välkomna att komma med sina associationer men aldrig tolka bilderna.
Tiden läker inga sår av sig själv, anser Charlotte Alfvin, men däremot ser hon bildterapin som en viktig del av hennes läkning. Genom bildterapin har hon lyckats hjälpa sig själv.
Så jobbar vi med nyheter
Läs mer här!