Tinna Sigge och Mahsa Homayountash är stödkvinnor för Rise lokala verksamhet i Uppsala. I ett rum på ett av stadens studieförbund förbereder de höstens första stödgruppsträff. Tinna och Mahsa tömmer rummet på bord och ställer stolar i en ring. Gardinerna dras för, och värmeljus, näsdukar, filtar och några nallebjörnar tas fram.

– Det är viktigt att rummet känns välkomnande och tryggt för deltagarna. Därför skriver också alla medlemmar under ett tystnadsåtagande. Det som sägs i rummet stannar här, säger Tinna.

I stödgrupperna hos Rise träffas 6-8 deltagare vanligtvis varannan vecka, två timmar per tillfälle. Varje träff har ett tema och deltagarna får med sig ett frivilligt material att arbeta med inför träffarna. Exempel på teman är ”hur jag ser på min kropp”, ”hur min förövare var och min relation till denne” och ”framtiden och drömmar”.

Artikelbild

| Det är dags för höstens första stödgruppsträff i Rise lokala förening i Uppsala. "Det är viktigt att rummet känns välkomnande och tryggt för deltagarna. Det som sägs i rummet stannar här", säger Mahsa.

Träffarna är välstrukturerade och leds av en stödkvinna vars roll är att hålla de trygga ramarna och se till att alla deltagare får lika mycket tid.

– Alla får 2-3 samtalsrundor var. I rundan finns inget tvång att berätta utan varje person får prata utifrån där de är i läkeprocessen, berättar Tinna.

Övriga deltagare får varken avbryta, kommentera eller ge tips och råd.

– Den som pratat får en tyst bekräftelse och ett tack. Att mötena är uppstyrda hjälper till att behålla ett lugn. Våra ledord är att lyssna, bekräfta och ge hopp. Vi är inte utbildade psykologer och vår roll är inte att fixa nån. Men vi är två levande bevis på att man kan komma ut på andra sidan och må bra trots att man blivit utsatt för sexuella övergrepp i barndomen, säger Mahsa.

Artikelbild

| Hermine Holm, verksamhetschef för Rise anser att sexuella övergrepp mot barn är ett stort samhällsproblem idag. Många av dem som söker sig till Rise stödgrupper lider av PTSD, depressioner och ångest.

Tinna som själv gått i stödgrupper till och från under 25 års tid vet hur viktiga de är.

– Hos terapeuten gör du ett jobb och hos stödgruppen ett annat. Att alla som jobbar i vår verksamhet själva blivit utsatta för sexuella övergrepp skapar trygghet, eftersom vi vet hur det känns. Det är läkande att träffa andra och få veta att du inte är ensam. Även om alla övergrepp är olika, så blir följderna desamma. De orsakar brist på tillit och förmåga att känna trygghet tillsammans med andra.

Tinna och Mahsa har kommit till en punkt i livet där de mår bra, även om såren alltid finns kvar och kommer upp igen i perioder.

– Jag är så stabil i min egen process att jag kan gå in och stötta andra som inte själva är där än. Det finns en otrolig styrka i att ha överlevt. Därför vill jag ge tillbaka till andra, säger Tinna.

För Mahsa är upprättelse viktigt.

– Jag har rest mig upp igen och kommer aldrig mer vara tyst om det jag utsattes för. Min historia är färdig, men jag kommer fortsätta prata om sexuella övergrepp mot barn tills det inte längre är tabu för utsatta att berätta.

Hermine Holm är verksamhetschef för Rise. Hon anser att sexuella övergrepp mot barn är ett stort samhällsproblem idag.

– Siffror från Brottsförebyggande rådet visar att ca 2800 våldtäkter på barn anmäls i Sverige årligen. Men mörkertalet beräknas ligga på 90%, vilket innebär drygt 30 000 våldtäkter i realiteten. Och utöver det tillkommer andra former av sexuella övergrepp som orsakar trauma hos barnet.

Många av dem som söker sig till Rise stödgrupper lider av PTSD, depressioner och ångest, och ett stort antal kvinnor vittnar om brist på förståelse och rätt hjälp inom svensk sjukvård idag.

I kölvattnet av #metoo har medlemsansökningarna till föreningen ökat kraftigt.

– I och med att så många kvinnor vågade vittna om vad de utsatts för, blev det kanske omöjligt för många att förneka sina egna minnen, säger Hermine.

I Rise medlemsundersökning från 2017 svarade en majoritet att de väntat i minst 10-20 år med att berätta om övergreppen i barndomen.

– Det blir svårt för omgivningen att förstå att man inte berättat tidigare. Men det handlar om skam och skuld. Förövaren kan vara en person som jag älskat, men samtidigt den som skadat mig allra mest.

Hermine säger också att många som valt att berätta inte blir trodda.

– Då blir det extra viktigt att det finns människor som ställer sig bredvid Rise och säger ”vi tror på era berättelser”. När man stöttar vår verksamhet erkänner man att det finns ett samhällsproblem. Att Sverige inte är perfekt och att det finns svåra saker vi behöver erkänna händer.

Vad anser du att samhället behöver göra?

– Politiker, skolor och vården måste ta ett större ansvar. Och gemene man måste våga ta till sig att sexuella övergrepp på barn förekommer.