Den stora utmaningen

raj

24 juni 2010 17:03

De senaste månaderna har onekligen bjudit på en dramatisk förändring av den politiska scenen. Från att konsekvent ha legat under i snart sagt varje opinionsmätning under mandatperioden verkar regeringen plötsligt ha ryckt åt sig initiativet.

Med undantag för SCB:s stora partisympatiundersökning (där många av intervjuerna dock gjordes tidigare under våren) leder Alliansen över den rödgröna i så gott som samtliga mätningar. Övertaget varierar från några tiondels procentenheter till 5-6 procent. Men oavsett vilket block som leder just nu är det valresultatet som gäller. Och oavsett vilken sida som vinner väntar stora utmaningarna för den tillträdande regeringen.

Att det är jobben det handlar om är bägge sidor överens om, men de skiljer sig i synen på hur fler arbetstillfällen skapas. Däremot förenas de i sin ovilja att se den verkligt stora sysselsättningsutmaningen. Varken allians eller rödgrön opposition gör någonting annat än dansar försiktigt runt i utkanterna av den stora frågan. Kanske för att de inser hur stora problemen kan bli och vilka radikala förändringar som kan komma att krävas.

För 60 år sedan var tre miljoner sysselsatta inom det privata näringslivet. De uppgifterna presenteras i debattskriften Låt dem inte komma undan - tio viktiga frågor till våra politiker, skriven av Patrik Engellau och Thomas Gür. Nu, 2010, är antalet privat sysselsatta fortfarande cirka tre miljoner - men befolkningen har ökat med nästan en tredjedel.

Det krävs inga avancerade matematiska resonemang för att inse vad det innebär att dessa tre miljoner nu måste stå för intäkter som bekostar ytterligare drygt två miljoner personers löner, socialförsäkringar och bidrag. Detta är en av förklaringarna till att det svenska skattetrycket är så högt. Visst handlar det också om nivån på de offentliga tjänsterna som finansieras via skattsedeln, men det är omöjligt att tänka bort att antalet arbetstillfällen i privat sektor har legat still sedan 50-talet.

Mellan början av 70-talet och början av 90-talet löstes problemet med en kraftigt expanderande offentlig sektor. 90-talskrisen blev slutet för den utvecklingen. Därefter har antalet personer som står utanför arbetsmarknaden i stället ökat.

Att återigen öka sysselsättningen genom att låta den offentliga sektorn växa är inte ekonomiskt möjligt. Alternativet, att permanent lämna människor utanför arbetsmarknaden, är i sin tur varken ekonomiskt möjligt eller moraliskt försvarbart. Att människor får en förtidspension i handen och redan tidigt stämplas som oönskade för livet är inte bara en stor kostnad för samhället utan också för individen. Det måste vara politikens mål att varje människa ska kunna bidra till sin egen försörjning.

Men om det ska bli verklighet måste faktiskt sysselsättningen i privat sektor öka. Och mer än en bit på vägen räcker varken regeringens eller oppositions reformer. 10 000 jobb hit och 10 000 dit gör i det långa loppet ingen större skillnad. Förutsättningarna måste förändras. Fler måste våga starta företag, och de företag som finns få möjligheter att växa.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!