Resa genom dansens rum

Det är den nutida dansen och dess utrymme, eller brist på, som står i fokus under dansprojektet K.R.O.P.P. I Konserthuset på lördagen var rummet temat.

29 september 2013 10:34

UNT:s Karin Andersson var på plats på i Konserthuset.
- Oj! Jag har gått fel, ”Framtidsresan” skulle jag till… säger en kvinna, reser sig och går precis när vi satt oss i sal C.
(Framtidsresan är ett seminarium för apotekare i salen bredvid.) En dämpad röst snett bakom mig kontrar:
- Det var synd det… Den här resan hade nog varit mycket mer spännande.

Det är butoh-dansaren och koreografen Su-En som tillsammans med Stefan Holmström från Konserthusets sida hälsar välkomna och presenterar kvällen program.
K.R.O.P.P står för koreografi, rörelse, omåttlighet, passion och projekt får vi veta och ska fungera som en plattform för nutida danskonst. På lördagen är temat rummet som ska utforskas och det görs först med en dansfilm – Future bodies – av Eva Sjuve från SU-EN Butoh Company. Su-En presenterar filmens koppling till temat med att de medverkande kropparna och rummet har löst upp varandra, lösts upp i rummet.

Efter en stunds koreografsamtal om rummets begränsningar och möjligheter med koreograferna SU-EN (SU-EN Butoh Company), Joseph Sturdy (Focus dance) och Sebastian Lingerius (KASS Production) är det dags för den första dansföreställningen. ”The Tempest är inspirerat av Shakespears teaterstycke med samma namn” läser jag i programmet som ligger i mitt knä. Jag tittar upp och fem dansare är på väg in på den grå mattan. Ett litet träskepp förs från ena sidan rummet till det andra, men förliser och krossas av vågorna. Efter det följer en intensiv föreställning av närmanden och bortstötanden, hopp och förtvivlan, ensamhet och gemenskap. Några dova andhämtningar påminner om vilken kraftansträngning dansen innebär, några svettdroppar på golvet skvallrar om dansarnas fysiska prestation. Den som är lätt att glömma bort i allt ”men det ser ju så lätt ut” men som vi nu kommer så nära inpå.

Nästa inslag sker utanför salen och vi får ställa oss jämte rulltrappan och titta ner på Konserthusets foajé som nu blivit scen för tre andra dansare från Focus dance. En besökare på väg in får nästan en av dansarna i ansiktet och en kvinna tar flykt mot hissarna. The invading space är ett träffande namn. Nu är hela huset vårt rum, ett som vi för övrigt delar med Nisse Landgren som precis går på scenen på bottenvåningens Carte Blanche.

Från vår våning tittar vi även ut över Vaksala torg där Spatial action 1 äger rum. Nio deltagare har fått instruktionen att kroppen existerar mittemellan och nu rör de sig därefter. Vi ser de passerande uppsalaborna reagera på när skeendet och rummet avviker från det normala, när något händer på en plats där det inte brukar hända.
Spatial action 2 får vi köa för. En och en släpps vi sedan in bakom en dörr med orden: ”In här, 30 sekunder ungefär, jag knackar när du ska ut”. Rummet är litet, det mest begränsade hittills, och känns ännu trängre på grund av alla surrande elskåp. Det är mörkt, men en kropp står stilla upplyst i hörnet som paralyserad av ljuset. Långsamt rör hon sig som om hon försöker göra sig fri från det lilla utrymme som getts henne.

När det sista dansverket ska börja får vi ett val: ta plats inne i salen eller sätt er på en stol utanför glasväggen. Jag sitter utanför och nu är salsgolvet scenen igen. I Resolutionary bodies rör sig två, till en början vitklädda, dansare runt i rummet. Gången förändras hela tiden och slutligen sitter de mitt på golvet i skenet från två skrivbordslampor. Nu förstår vi varför våra platser utanför salen beskrevs som ”mer utmanande”: bit för bit åker insynsskydden ner för våra ögon och vi tvingas huka oss, sätta och lägga oss ner på golvet för att se vad som sker i salen. Det är vår syn på rummet, på dansen, som ska utmanas. Till slut sitter jag i dörröppningen och nästan lutar huvudet mot någon stackare för att kunna se. Och så är det slut.

Nisse sjunger fortfarande i vårt gemensamma rum när jag kliver ut från Konserthuset.

 

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!