Genom århundraden har den sufiska kulturen mötts av både rädsla och nyfikenhet världen över. Sufiska religionsutövare har frysts ut och förföljts på många platser samtidigt som sufiska poeter som Rumi och Farid ad-din Attar lästs och älskats av många som inte bekänner sig till religionsbiten.
Motståndet handlar förstås om den gamla vanliga rädslan för det som är mystiskt och främmande, men också den hänförande musiken, gjord för att försätta människor i extas och för att öppna en kanal till det allra heligaste, kärnpunkten där den älskade och kärleken är ett.
Enligt programbladet är sufismen inte en estetisk uttrycksform utan ett försök till förvandling. Att genomgå en sådan är rimligen en lång process och en konsert på en och en halv timme, som den på den här söndagseftermiddagen i Uppsala, blir mest ett litet smakprov. Inte desto mindre gav den känslan av att vara med om något upphöjt och speciellt.
Bara kläderna där Abderrahman Kazzoul är skrudad helt i vitt och resten av musikerna helt i svart ger en högtidlig effekt och man får också en idé om vari det heliga i kärleksvurmandet ligger. Det är hypnotiskt lockande både i de instrumentala improviserade delarna och i reciterandet av poesin.
Abderrahman Kazzoul och Takht Atourrath är också skickliga på att skapa variation trots att musiken är och ska vara repetitiv. Som när de i mitten av konsertens tredje del går från vaggvisetempo till fullt ös på ett ögonblick. Det är de delarna och utrymmet för skämt, när Adel Shams al Din skojar till det innan hans riqimprovisation kommer igång, som gör att konserten har mycket att ge även den som är väldigt långt från någon religiös förvandling.