Melodifestivalframgångar är temporära. Att en artist som kom trea i landets största musikspektakel bara några månader senare inte ens lyckas fylla Konserthusets stora sal till en fjärdedel är märkligt. I Thorsten Flincks fall handlar heller inte musikkarriären om en kändis från andra sammanhang som går vilse i de nya omgivningarna utan om en som tar med sig sina största styrkor in i biverksamheten. Sysslat med musik har han gjort till och från sedan 70-talet och sångrösten skulle göra de flesta svenska artister avundsjuka. Flinck har också dramatik ut i minsta cell i kroppen vilket gör att allt han tar i på en scen får liv.
När han kommer in på Konserthusets scen och drar igång första låter är det också action från första sekund. Han ömsom visksjunger, ömsom ryter så att det når rysningsnivå på bara ett ögonblick. Ibland verkar det halvslappt, ibland är hela föreställningen på tå och hela tiden har han koll på vad han gör och ser till att uppnå största möjliga effekt.
En konsert med Thorsten Flinck är ju heller aldrig en ren musikupplevelse. Förutom röriga men pricksäkra mellansnack reciterar han den här kvällen poesi och gör en lysande imitation av dansbandet Sten & Stanley.
När det kommer till låtval har han en förkärlek för gamla proggvisor, men i hans versioner handlar det aldrig om tillbakahållenhet eller budgetvarianter. Det är storslaget och maffigt och Revolutionsorkestern gör ett bra jobb med att få det musikaliska att lyfta.
En av Flincks styrkor som musikartist är ju också att han känner sina begränsningar. Omger sig med kompetenta musiker och sjunger andras låtar. Den egna låten Min vackre son från första albumet funkar visserligen och översättningen av Nick Caves Where the wild roses grow är riktigt bra, men det är svårt att tänka sig att ett helt album med egna sånger skulle hålla. Han är först och främst en texttolkare och som sådan är det få som kan mäta sig med honom, oavsett sammanhang.