Det börjar långt ute i rymden. Närmare bestämt på Neptunus, som karaktäriseras i Gustav Holsts Neptune från Planeterna. Planeten som befinner sig längst ut i vårt solsystem är en karg, kall och ogästvänlig plats och musiken framförs ungefär så minimalistiskt som det är möjligt med en hel symfoniorkester på scenen. Men i Holsts fantasi fanns något mer på Neptunus.
Änglalika sångröster dyker upp i bakgrunden och skvallrar om en gnutta liv som ska komma att blomma ut när konserten återvänder, inte till jorden, men i alla fall en bekant himmel. Bachs Kyrie, Aus liebe will mein heiland sterben och Grosser Herr är också betydligt fylligare.
Fylligheten, det storslagna och mäktiga är också något som tas till vara när Stefan Parkman och Karin Eklundh har Gävle Symfoniorkester, kören La Cappella och Uppsala Akademiska Kammarkör till sitt förfogande. Det är inget sparsmaksläge.
I Sacred Pearls, som blivit en stående avslutning på Sacred Music Festival, bjuds publiken på ett slags ”best of”-program ur den klassiska musiktraditionen. Så nära en populärmusikapproach man kan komma med klassisk musik. Förutom Holst och Bach innehåller programmet stycken av bland andra Mozart, Händel och Brahms.
Medverkar på konserten gör också sopranen Kersin Avemo och barytonen Karl-Magnus Fredriksson. Den förstnämndas sång på Aus liebe will mein heiland sterben är den första delens höjdpunkt näst efter den mäktiga avslutningen innan paus med Poulencs Final där den månghövdade körkraften utnyttjades till max.
Årets upplaga av Sacred Music Festival har haft ett lite märkligt upplägg ur en festivalaspekt. Det utspridda programmet och bristen på liv och rörelse i Konserthuset har gjort att det känts mer som en serie konserter med det heliga som tema än en faktisk festival.Den första gången Sacred Music Festival uppnår någon slags festivalstämning är i Sacred Pearls avslutning där frivilliga ur publiken medverkar.
En konsert med Sacred Pearls upplägg, att samla en rad av de mest populära styckena, blir oundvikligen lite lösryckt. Men den här eftermiddagen räcker den röda tråden, som kort och gott är helig musik, förvånansvärt bra. Det handlar förstås om att programmet satts ihop på ett erfaret och kompetent vis, men också om att själva utförandet saknar några egentliga svaga punkter.
Mest förvånande är ändå att jättekören som skapas när de frivilliga ur publiken, som bara har övat under pausen, framför Händels Hallellujakören. Inte perfekt förstås, men inte särskilt långt ifrån heller. Mitt i den magnifika avslutningen kommer också den där festivalstämningen som låtit vänta på sig just innan festivalen når sitt slut.