Man brukar säga att all erfarenhet finns samlad i rösten på sångare som har varit med länge. Det stämmer ibland och ibland inte. I Mavis Staples fall hör man inte bara hennes erfarenhet utan hela USA:s moderna historia när hon sjunger. Rösten låter inte gammal, snarare frisk och fräsch, men den har ett djup och en kunskap som få andra sångare, oavsett kategori, kan mäta sig med, och en sådan röst kan man bara få genom årtionden av övning, uppträdanden och upplevelser.
Och det är långt ifrån bara rösten som är i form. Hela Mavis Staples uppenbarelse utstrålar energi från fösta stund hon kliver ut på Konserthusets scen. Hon rör sig fram och tillbaka på scengolvet, peppar kören och musikerna till att göra sitt yttersta, gestikulerar och skojar med publiken. Det går inte att se några som helst tecken på att hon inte skulle kunna fortsätta i 62 år till. Själv säger hon att hon åtminstone ska fortsätta tills Martin Luther Kings dröm är uppfylld.
Liksom hennes far Pops Staples och The Staples Singers genomför Mavis Staples inte en konsert utan att fästa uppmärksamheten på afroamerikanernas situation i USA. Det känns lika viktigt som lovprisandet av Gud, som ju är närvarande i gospel hur man än framför den. Fattigdom, rasism och segregation avhandlas med ett skönt sväng som gör att det känns hoppfullt till den grad att man snart är övertygad om att allt kommer att lösa sig bara Staples sjunger i några år till. Inte heller i engagemanget går det att spåra något annat än vitalitet.
Mest imponerar dock rösten. På senaste albumet You are not alone som kom för två år sedan sjunger hon övertygande nästan utan att ta i alls. Hon hör till artisterna som inte behöver höja rösten för att kanalisera sin kraft. Live tar hon i ändå och då blir det mäktigt på ett annat vis. Tillsammans med tremannabandet och tremannakören blir Mavis Staples rena flodvågen som sköljer över publiken. Klassiker som Eyes on the prize och I’ll take you there har gjorts I mängder av versioner genom åren, men det är svårt att tänka sig att de någonsin varit så distinkta som den här kvällen i Uppsala.
Om det finns en Gud så måste det här vara det effektivaste sättet att få kontakt med honom eller henne och det är definitivt det mest underhållande.