Jag har inte varit i Göteborg särskilt många gånger, men genom artisterna från stan har jag förstått att Göta älv är en outsinlig källa till ett mäktigt vemod som bäst beskrivs med i yviga gester och storslagna produktioner. Låtar som inte sparar på något när det gäller att dränka lyssnaren i sturm und drang-perspektiv på kärlek, nostalgi och annat som gör livet vackert och svårt.
Extra mäktigt och känslosamt verkar det bli när artisten flyttat till Stockholm och drömmer sig tillbaka till gamla tider. I det första mellansnacket berättar Joel Alme, som nu är bosatt i huvudstaden, att man kan sakna en stad på liknande sätt som man kan sakna en kvinna. Det gäller nog i så fall bara vissa städer.
Broder Daniel har tonsatt de stora Göteborgskänslorna. Håkan Hellström och Hästpojken likaså. Joel Alme är inte först, men han har inmutat ett helt eget hörn av den. Med soundrötterna i Phil Spectors The wall of sound och textinfluenser av ett brett spektra artister från Bob Dylan till Morrissey översatt till en nutida svensk verklighet får han moderna musikhjärtan att smälta som glass en vacker sommardag.
En fara med överdådiga och ambitiösa produktioner som den på senaste albumet A tender trap är att det blir svårt att leva upp till live. Den här fredagskvällen väger Joel Alme upp en del med sin intensiva liveenergi, men blir samtidigt bullrigare och otydligare ju mer han tar i. Femmannabandet gör ett hyfsat jobb i att bygga ljudväggar, men skulle behöva klonas några gånger, till symfoniorkesterstorlek ungefär, och jobba ett tag på att spela ihop sig bättre för att nå samma höjder som låtarna gör på skiva.
Men det blir ett par tillfällen när man glömmer allt sådant. I No Class och A young summer’s youth är det få svenska artister som är bättre än Alme på att riva loss ett luftigt rockriv som räcker som bränsle till en hel veckas euforiska utekvällar. Man önskar bara att det kunde hände lite oftare.