Att rapparen Timbuktu och funkbandet Damn! kom på idén att börja spela live ihop är en av de viktigaste sakerna som har hänt svensk livemusik. Timbuktu har alltid varit en fantastisk underhållare och som liveartist var han redan ledande inom svensk hiphop, men hade ändå svårt att få konserterna att nå nästa nivå. De flesta rapartisterna accepterar det och gör det bästa av saken utifrån de svåra förutsättningarna att texterna sällan når fram live och att magi är svår att skapa med bara en dj och en gapande sidekick.
Den svenska publiken kan tacka musikgudarna för att den skånska rapparen är en artist som har gjort tänka utanför ramarna till sitt signum och föredrog ett "varför inte?" i stället för ett "det går aldrig". När Timbuktu för tio år sedan tog åttamannabandet från Lund med ut på vägarna skapades en nöjesmaskin som inte tog några fångar och som skapat några av de bästa livestunderna någonsin på de nordiska festivalerna.
Trots alla framgångar och hyllningar för sina konserter så har Timbuktu och Damn! aldrig spelat in något i studion tidigare. Upplägget för tioårsjubileet känns därför självklart och låter på papperet som ett koncept som inte borde kunna gå fel. Skåningarna har hyrt studiotid och spelat in många av favoriterna genom åren live i studion. Ändå fungerar det inte riktigt. Full ära låter på flera sätt som en intern studiosession som mest har varit kul för grabbgänget själva.
Ett problem med skivan är att det aldrig går att uppnå samma energi i studion som live och då blir det mest en blek kopia. Ett annat är att det blir för mycket funk. En av sakerna som gjort att Timbuktu & Damn! blivit ett typiskt 1 + 1 = 3 är att hiphopen och funken har blandats och berikat varandra. Nu är det mer ren funk med en rappande Timbuktu ovanpå. Två upplägg hade antagligen varit bättre: antingen att spela in ett album med helt nytt material eller att spela in ett klassiskt livealbum från konserter.
Skivans fyra spår där Timbuktu kommenterar olika låtar förstärker klacksparkskänslan. Han är lika charmig, rolig och spontan som på tv och i radio och vissa av sakerna som berättas har definitivt ett mervärde.
Man får till exempel höra om gången när Snoop Doggs farbror Uncle Junebug såg en Timbuktu & Damn!-konsert med ett gäng livvakter och med ett gäng livvakter runt sig utbrast: "These motherfuckers are pretty tight. I’m getting ready to party". Timbuktu gör också både roliga hyllningar och dissar av detaljer i låtarna. Men det bästa hade nog varit att placera kommentarspåren som extramaterial på slutet i stället för mitt i.
Vad man inte får glömma bort är att artister som tänker utanför ramarna och bryter nya banor också måste misslyckas ibland. Chansar man inte vinner man inte, men chansar man så förlorar man då och då.
Och det är bara att ta av hatten för att Timbuktu & Damn! är musiker som vågar experimentera. Det känns tomt när man tänker till exempel på hur minnet efter den katastrofregniga Roskildefestivalen 2007 skulle ha varit utan att ha värmts upp av den där konserten som utklassade festivalens alla andra artister i sväng, energi och nytänk.