Snyggt med Alice Cooper

Har man kuskat runt på vägarna sedan sent 60-tal och utan ett uns överdrift kan kalla sig skräckrockens fader förtjänar man respekt. Det betyder också att artisten i fråga har samlat på sig en hel del erfarenhet vilket an vara av både ondo och godo.

Man lär aldrig se Alice Cooper och hans kompband göra en riktigt kass spelning samtidigt som man knappast kommer att få se dem tända till och överraska. Det är också oundvikligen länge sedan musiken kändes aktuell.

Alice Cooper har fortsatt experimentera med olika sound och bandkonstellationer även under 2000-talet, men skivorna har varken fungerat kommersiellt eller konstnärligt. Något som Cooper själv verkar hålla med om eftersom bara en av låtarna i Gävle var mindre än tio år gammal.

Något annat än en nästan orubbad nostalgitripp var det aldrig fråga om. Med en levande boaorm runt halsen, en värja i ena handen och likadant smink som han hade redan på posters i Okej på 80-talet lade han tonvikten på 70-talsmaterialet.

Låtar som The Black Widow, Billion Dollar Babies och No More Mr. Nice Guy bröts av med senare hits som Hey Stoopid och Poison och nyare material som Wicked Young Man och Brutal Planet. Man önskade nästan att han tog konceptet ännu ett snäpp längre och bara spelade 70-talslåtarna. Det var de som svängde mest och ibland lät det förvillande likt gamla inspelningar, bara att ljudtekniken är bättre nu.

Liksom förra året slås man omedelbart av hur välorganiserad Getaway är. Såväl ljud som insläpp och ölserveringar fungerade friktionsfritt. Den enda egentliga missen den första dagen var att konserterna med hypade Ghost och Graveyard var på den lilla scenen inne i en gasklocka vilket gjorde att bara hälften av de som ville se dem får chansen.

Musikaliskt stod Hank von Helvetes nya projekt för kvällens bottennapp som gav en påträngande känsla av att Turbonegros återförening är nära förestående. Doctor Midnight and the Mercu Cult klarar knappast mer än en festivalsommar på de lite större scenerna om inte något riktigt oväntat händer. En otajt röra av synt- punk- och industrirockinslag kryddade av fåniga mellansnack gör att man längtar efter von Helvetes urvattnade Cornelistolkningar.
- Jag fattar inte ens att arrangörerna släpper upp dem på scenen, säger en kille i publiken till sin kompis.

De fem personerna som headbangade längst fram är förmodligen de enda som inte håller med.

Svänget på Alice Coopers 70-talslåtar till trots var det svårt att komma ifrån att konserten musikaliskt kändes mer rutin än spelglädje. Liksom hos efterföljare som Marilyn Manson är dock det visuella lika viktigt som musiken och det var det som räddade konserten från att somna in i mitten. Cooper bjöd Gävlepubliken på en enorm Frankensteindocka, den obligatoriska giljotinavrättningen, fäktades med värja och böt kläder mellan nästan varje låt. Inget kunde dock mäta sig med den magnifika avslutningen där Schools out gick över i Pink Floyds Another brick in the wall och Cooper spetsade en jätteballong med sin värja.