I det som skulle bli Sverige för 1400 år sedan skrevs inga historieböcker. Istället kunde man använda monument och mänskliga förändringar i landskapet för att skriva och skriva om berättelsen om dem som bodde på en plats. Enligt Maja Hagerman restes gravhögarna i Gamla Uppsala troligen för att sudda ut det tidigare och manifestera den nya makten.
– Tidigare brände människorna i Uppland sina döda, malde benen, kilade in resterna i klippskrevor och lade stenar över, så att det knappt syns att det är gravar, som om de ville föra in den dödes själ i stenen. Brottet som gjorde att de gick från det till att resa stora monumentala gravhögar måste ha varit stort och smärtsamt, kanske lika omvälvande som när kristendomen kom till Sverige, säger Maja Hagerman.
Inför utgrävningen som föregick byggandet av den nya E4-sträckan mellan Uppsala och Tierp var det många som trodde att fynden skulle ge nya svar på frågorna om människorna som reste högarna i Gamla Uppsala, men det visade sig vara fel. Istället härstammade det mesta som grävdes fram från äldre tider. Det är också åren mellan 4000 f. Kr till 500 e. Kr som boken Försvunnen värld fokuserar på.
Utgrävningen är den största som gjorts i Sverige och ansågs så viktig att man tog in en extern skribent för att skildra resultaten. Maja Hagerman har tidigare gett ut ett flertal historieböcker, som den senaste Det rena landet och debuten Spåren av kungens män, för vilken hon fick ta emot Augustpriset för fackböcker 1996.
Hon har läst arkeologernas rapporter och artiklar, intervjuat de som gjorde utgrävningarna och rest runt i Uppland tillsammans med fotografen Claes Gabrielson för att se platserna historien utspelade sig på.
– Hela utgrävningen har varit som ett jätteliks pussel. Arkeologerna är ju en slags allkonstnärer som använder alla metoder som finns till hands för att få reda på saker, säger Maja Hagerman.
Man har bland annat funnit belägg för att olika byar längs Fyrisån var specialiserade på olika saker. I en kunde man vara bra på att hantera järn, i en annan odlade man korn och så vidare. I och med den kraftiga landhöjningen förändrades också förutsättningarna snabbt. Ett så kallat ”lås”, en krök i Fyrisån som gjorde att de som var bosatta där kontrollerade farleden, kunde till exempel förändras så att ett annat ”lås” blev dominerande och makten över ån förflyttades.
– Ända sedan 1600-talets spekulationer och historieskrivningar har Uppsala högar varit starten på en kultur, men de här utgrävningarna visar att man lika gärna kan se dem som slutet på en tidigare kultur som var större och mer framstående än någon tidigare trott, säger Maja Hagerman.