Det var halvtomt i de övre bänkraderna när Sting klev in på scenen i Globen den 8 september förra året. Med sig hade han hela Royal Philharmonic Concert Orchestra och konserten bestod mest av låtar från senaste albumet Symphonicities, där Sting gjort nya symfoniversioner av gamla låtar som Englishman in New York och Roxanne.
Det relativa ointresset från den svenska publiken kan ha berott på flera saker. Det dyra biljettpriset, att det var ett bra tag sedan Sting hade en låt på listorna och att konceptet knappast var nytt.
Som konsertupplevelse blev Stings konsert en hit medan albumet mest lät som en upprepning av tidigare material med lite mer stråkar. Stings musik funkar ju också lite för bra ihop med symfoniska inslag för att kontrasten ska märkas av riktigt. Albumet känns mer som en parentes eller extramaterial för Stingfans som lyssnat sig trötta på de äldre versionerna.
– Jag har inte gjort någon ordentlig research, men grundkänslan är att jag inte tycker om sådana samarbeten. Oftast blir det ju som när Metallica gjorde det. Det läggs på lite stråkar och låter bara tråkigt, säger José González.
1969 blev Deep Purple det första rockbandet genom tiderna som samarbetade med en symfoniorkester. Där handlade det inte om gamla låtar som piffades upp eller arrangerades om för orkesterformatet.
Deep Purples Jon Lord skrev hela verket Concerto for group and orchestra, som sedan framfördes den 24 september 1969 av Deep Purple och The Royal Philharmonic Orchestra. Konserten spelades både in och filmades och gavs ut som musikalbum 1969 och sändes i brittisk tv med titeln The best of two worlds året efter.
Samarbetet mellan José González och Göteborg String Theory är inte lika oväntat.
Det började när orkestern gjorde ett projekt där de spelade in ett album med en rad svenska artister som El Perro del mar, Silverbullit och The Scull Defekts. José González fick mersmak.
– Jag gjorde en välbetald spelning på Göteborgskalaset och använde pengarna till att arrangera om fler av mina låtar och betala musikerna i orkestern för att repa in dem.
Resultatet blev den nuvarande Europaturnén som pågår i tre veckor och landar i Uppsala i kväll, fredag. De 22 musikerna åker runt i två nattbussar och logistikproblemen hopar sig stundtals.
– Min turnémanager tyckte väl inte att det lät jättekul när han fick höra idén, och han får jobba hårt, men det har ändå gått förhållandevis bra, mest för att alla är så glada, säger José González.
Deep Purples Concerto for group and orchestra sådde ett frö som skulle utvecklas i olika riktningar. Dels följde band som Pink Floyd och senare Kiss och Aerosmith efter med varierat resultat.
Ett av de mest uppmärksammade var Metallicas korsbefruktning med San Francisco Symphony som gav albumet S&M (Symphony & Metallica) och var direkt inspirerad av Deep Purples 30 år gamla experiment.
Och nu har även José González alltså slagit sig ihop med en orkester.
Till skillnad från Metallicas variant så har José González musik förändrats mycket. En del låtar har mest blivit fylligare och mer storslagna medan andra blivit så annorlunda att han själv har fått lära sig dem igen, och publiken har gjort tummen upp.
– Under mina åtta år som turnerande artist har jag aldrig varit med om en sådan publikrespons, säger han.
Är musiken bättre nu än när du gör den själv?
– Nja. Många gillar ju min musik för att den är lågmäld och avskalad, men samma personer gillar de här spelningarna också.