Det började med mammans skivor med sydamerikansk musik. I början av 70-talet styrdes intresset över till elektronisk musik och Wolfgang Flür blev Kraftwerks trummis. När han gör ett dj-set på Voltfestivalen i Uppsala kommer han att spela musik från hela sin karriär, inklusive åren med Kraftwerk som han nu har ett kluvet förhållande till.
– Tonvikten kommer att ligga på mina MusikSoldat-låtar som är extremt dansvänliga och popelectro från Yamo, gamla låtar från Kraftwerk och olika andra artister som jag är kompis med. De kommer att integreras med videoprojektioner som presenterar hela min karriär.
Trots att Wolfgang Flür har varit aktiv med sitt musikskapande hela tiden sedan han hoppade av Kraftwerk 1987 är det ganska lite av hans musik som nått offentligheten. Albumet Time pie av hans band Yamo från 1996 och en handfull samarbeten med andra artister är det enda som går att hitta.
Den sista tiden verkar han dock ha nått en period där han lyckas slutföra flera långtgående projekt. Han har släppt singeln Axis of envy, som är ett samarbete med Bon Harris från Nitzer Ebb och arbetet med Yamos andra album Eloquence befinner sig i sitt slutskede.
– Sedan har jag ju en författarkarriär nu också. Efter min självbiografi har jag skrivit en bok tillsammans med min fru. Den handlar om galna tyskar och heter Neben mir – Rheinland grotesken (Ungefär: Nära mig – Rhenländska grotesker). Vi jobbar också på en bok med starka kriminalberättelser som ska heta No Vacancies.
Wolfgang Flürs musikintresse väcktes tidigt när hans mamma spelade sydamerikansk musik som Rumba, Cha cha och Mambo i hemmet i Frankfurt.
– Hon var en väldigt passionerad musiklyssnare och jag har ärvt den delen från henne, rytmen. Senare började jag upptäcka musik på egen hand och gjorde det i den här ordningen: Khatchaturian, Rachmaninov, Smetana, Vivaldi, The Beatles, The Who, King Crimson, The Byrds, Emmerson Lake & Palmer, Kraftwerk.
Den sista gruppen i ordningen skulle han snart efter upptäckten gå med i. Först som tillfällig trummis inför ett tv-framträdande i tv-programmet Aspekte i tysk tv 1973 och sedan på heltid. Han var med från och med albumet Autobahn, via de mest uppmärksammade skivorna Trans-Europa Express, Die Mensch-Maschine, Computerwelt och slutade efter Electric Café 1987.
Förutom att spela trummor i bandet utvecklade Wolfgang Flür mycket av Kraftwerks tekniska arsenal. Både i deras Kling Klang Studio och instrument och apparater de använde sig av på turné och andra liveframträdanden.
– Från början hade jag ingen aning om hur stort det skulle bli. Vi var egentligen bara några killar som gillade teknik, elektrisk musik och syntar.
I tidigare intervjuer har han berättat hur han på slutet kände sig låst av gruppens strikta estetik och de andra medlemmarnas regler för vilken slags musik de skulle göra. Kraftwerk har också hela tiden varit noga med att behålla mytologin kring bandet genom att bara avslöja utvalda delar av deras verksamhet och liv för omvärlden, av vilka vissa är rena påhitt.
Det ändrades drastiskt när Wolfgang Flür gav ut Ich war ein roboter, som avslöjar en hel del av bandets tillvägagångssätt och anekdoter som utspelades bakom kulisserna, vilket inte gillades av de kvarvarande medlemmarna. Boken drogs till rättegång och efter en förlikning gick Wolfgang Flür med på att ta bort vissa episoder och bilder ur senare utgåvor av biografin.
Sedan dess har ett slags tyst krig pågått i intervjuer och övrig media där varken Kraftwerkmedlemmarna eller Wolfgang Flür uttalar sig specifikt om den tiden, episoderna som togs bort ur boken eller vad som ledde till brytningen. När jag ber honom berätta om något favoritögonblick från sin karriär svarar han kort och konsist.
– När jag gick med i Kraftwerk och när jag hoppade av Kraftwerk.