De bästa kompositörerna är oftast de som insett att deras verk bara är en mosaik av sådant de inspirerats av. I Bob Dylans Memoarer känns det nästan lite fånigt hur mycket han lyfter fram alla artister som inspirerat honom och ställer sig själv i bakgrunden. Men egentligen säger beskrivningarna av det som influerade honom antagligen mer om honom som artist än om han skulle försöka berätta personliga saker om sig själv, samtidigt som han genom alla influenser blivit en tveklöst originell artist som alltid gått sina egna vägar.
Patti Smiths memoarbok Just kids är nästan lika fullproppad med namndroppande som Dylans bok och hon har faktiskt oftare än honom anklagats för att vara en populärmusikalisk blodigel, som livnär sig på andras stjärnglans, verk och kulturella kapital. Sanningen är nog snarare den att hon är mer öppen med sina lån än andra.
På Banga har hon lånat titeln från Pontius Pilates hund i Bulgakovs Mästaren och Margarita, sjunger en hyllningslåt till Amy Winehouse, har inspirerats av skådespelaren Maria Schneiders liv till låten Maria och gör en cover av Neil Youngs After the gold rush. Men liksom i fallet Bob Dylan spelar det ingen roll om hon skulle sno varje textrad, varje låtidé och varje ackord på hela skivan, det skulle ändå låta som Patti Smith och vara omöjligt att härma. Det handlar om en stark röst och att influenserna är så många att ingen av dem tar över tillräckligt mycket av slutresultatet för att det ska störa.
Vid inspelningen av Banga, som är hennes första album med eget material sedan Trampin’ från 2004, återvände hon till Jimi Hendrix gamla Electric Lady Studios i New York där debutalbumet Horses spelades in 1974. Även samma studiopersonal som då användes, dock utan att försöka upprepa gamla bedrifter. Albumen är väldigt olika samtidigt som de har en hel del gemensamt.
Båda ger en fin bild av var artisten Patti Smith befinner sig just när de gjordes. På debuten en rastlös rebell och poet som fortfarande inte riktigt bestämt sig för om hon ska vara musikartist också och om hon är bekväm med det, vilket ger mycket av skivans spänning. På nya albumet möter vi en mognare artist som inte söker en identitet längre och som kanske inte är mätt, men i alla fall ganska nöjd med vad hon åstadkommit. Det är mer skicklighet än nerv. Inget man blir upphetsad av, men som gärna får vagga in en i en ganska angenäm resa i nutiden med Patti Smiths perspektiv.
Det är en på många sätt skrämmande omvärld, men en som det går att förlika sig med. Och att den innehåller artister som Patti Smith tyder på att det finns en hel del som står rätt till i den trots allt.