När Rolling Stones skulle välja förband till sin stora världsturné 1968 föll valet på den amerikanska bluesmusikern Taj Mahal. Ända sedan dess har Henry Saint Claire Fredericks (som han egentligen heter) förknippats nästan lika mycket med rock- som med bluesscenen. Men det var i och med rocken som saker började gå snett, anser det Uppsalaaktuella artisten.
– Det var när artister började tjäna stora pengar på att göra musik som det gick snett. Artister började spela och skriva musik för att tjäna pengar istället för att uttrycka sig.
När han var ung var musikens förfall något som engagerade honom så starkt att han valde att satsa på bluesen som ett slags motståndshandling. Genom att föra fram musik rotad i den amerikanska landsbygdmyllan motverkade han lite av den skadliga kommersialisering som hotade hela musikens utveckling.
– När jag var barn och först lärde mig spela hade de som skapade musik helt andra utgångspunkter vilket gjorde att mycket blev mer innovativt. Man hade inte en tanke på vad som skulle fungera och sälja miljontals skivor eller inte.
Den kompromisslösa inställningen ledde först till en framträdande position inom bluesen genom bandet Rising Sons som han startade tillsammans med Ry Cooder. Sedan kom det stora genombrottet med det självbetitlade debutalbumet 1968 och genom turnén med Rolling Stones och en konsert på Woodstockfestivalen året efter nådde hans musik ut långt utanför den vanliga bluespubliken.
På 70-talet väckte han mycket uppmärksamhet genom att börja blanda in tydliga inslag av afrikansk, karibisk och sydamerikansk musik i sin blues. Något som knappt hade gjorts tidigare. Det ledde både till hyllningar och ilska från bluespurister som tyckte att han hädade.
– Många vill dela in musik i fack. Det här är blues och bara det. Det här är världsmusik. Det här är jazz. Det här är bebop och så vidare. Det känns enklare för dem om de kan dela upp det och sätta väggar mellan, men så ser inte verkligheten ut. Folk frågar mig varför jag blandar olika genrer med blues, men varför skulle jag inte göra det. I grunden är alla musik likadan och sedan har den utvecklats olika, men den hör samman. Det är konstigare att bara spela en genre och hålla sig till det.
Sedan den flygande starten i slutet av 60-talet har Taj Mahals karriär varit allt annat än spikrak. Både vad gäller popularitet och det musikaliska. Efter 70-talets innovativa inspelningar gjorde hårdrockens och discons framväxt att det var svårt honom att ens få ge ut skivor på de ledande skivbolagen. Han bosatte sig då på Hawaii och startade The Hula Blues Band med några fiskekompisar och var kvar där under nästan hela 80-talet.
Sedan tog det fart igen. Med både inspelningar, turnéer och otaliga samarbeten med andra artister. Hans öppna inställning till bluesen och vad man kan ha den till har lett till såväl jazzsamarbeten som turer till Sydamerika och Afrika. Några av höjdpunkterna är samarbeten med de afrikanska artisterna Toumi Diabaté och Ali Farka Touré, samt nu senast med Eric Clapton och Wynton Marsalis på deras liveskiva från Lincoln Jazz Center.
– Ibland är bluesen det enda som serveras. Ibland är den huvudrätten. Men andra gånger är den kanske bara efterrätten eller kaffet. Vad som helst fungerar, säger han själv.
I många intervjuer har Taj Mahal pratat om att han främst ser sin och alla annan musik som dansmusik. Musik är till för att dansas till och man ska inte sitta stilla på konserter. Han gillar inte konserter där publiken sitter som om de tittade på tv. – Jag är ingen som tvingar någon att göra något de inte vill, men om man inte vill dansa kan man ju åtminstone röra sig lite fram och tillbaka. Det är som när man går i kyrkan. Man kan ju inte dansa vilken dans som helst där, men man kan åtminstone röra sig till musiken, the holy dance.
Vad händer om publiken på Katalin bara sitter stilla?
– De får väl söka upp en kiropraktiker som kan fixa ryggen på dem (skratt). Det finns inte mycket jag kan göra åt det. Det jag vet att är att musiken kommer att låta bra och sedan är resten upp till åskådarna.