Man kan ha en hel del invändningar mot Colin Nutleys filmer, men att han har en känsla för att fånga det typiskt svenska kan ingen ta ifrån honom. Hur det står till med hans känsla för musik är svårare att svara på och invigningen av Friends Arena ger inga klara svar.
Det hänger ju på om han fått välja vilka artister som har fått äran att inviga Sveriges nya nationalarena helt fritt eller om han bara tilldelats ”materialet” att bygga det som marknadsförts som den största föreställningen i landet någonsin med.
Och om vi ponerar att han bestämt artister så har han satsat på säkra kort på alla plan vilket snarare tyder på överlevnadsinstinkt än musiksmak. En arena som rymmer en publik på 65 500 personer (vid konsert) överlever aldrig utan en förankring hos folket och därför känns det logiskt att det folkliga går först. Roxette, Tomas Ledin, Sven-Ingvars, Danny Saucedo från Idol och svenssonhårdrockarna Mustasch känns givna.
Men det gäller förstås att visa att man har koll på det nya också. Icona Pop är så hett som det går, First Aid Kit har indiekredd så att det räcker och blir över och The Hives är fortfarande landets tuffaste garagerockare. Opera, kör och musikal täcks också av genom Peter Mattei, Orphei Drängar och Kristina från Duvemåla.
Folklighet, alternativt och finkultur är med. Genremässigt täcks de flesta av Sveriges stora områden också av. Popundret, rock, folkmusik, elektropop, samisk musik, schlager och dansband.
Med en kör på 500 personer och en symfoniorkester med 85 musiker blir det storslaget värdigt en nationalarena också och allt är stiligt, både koreografiskt och övergångsmässigt. Så långt är allt klart.
Det största frågetecknet är egentligen vad Colin Nutley och de andra som är inblandade med invigningsarbetet egentligen vill med föreställningen, förutom att imponera och stoltsera med en överdådig produktion förstås? Han har själv sagt att den röda tråden är svensk musik och om man nöjer sig vid det är allt frid och fröjd. Ett slags gytter av musiknedslag utan kronologi eller sammanhållande berättelse som inte säger mycket om Sverige som land.
Vi får lite folkparkspastisch, lite Låt den rätte komma in-musik, lite Ronja Rövardotter, lite svenska fjäll, lite kunglig glans och lite balett. Med betoning på lite. Om många av de kortare bitarna strukits kunde det ha blivit en föreställning som kanske inte tillförde något nytt, men åtminstone lät publiken hinna känna av lite av den antydda nostalgin.
Tänk om referaten från de klassiska svenska fotbollsmatcherna hade varit längre än 5 sekunder långa och kanske illustrerats med bildklipp. Tänk om Änglamarken hade spelats i sin helhet. Tänk om First Aid Kit hade fått bjuda på indiemagi i tre låtar istället för i en. Då hade det kunna bli en invigning som man kom ihåg några ögonblick från varje gång Friends Arena nämndes.
Fast kanske är det bra så här. Det är ju inte invigningen i sig som ska kommas ihåg utan de framtida sportevenemang- och konsertminnena som börjar skapas nästa gång arenan fylls av människor. I och med det här är det mesta av den moderna svenska musikhistorien hastigt avhandlad. Nu börjar det nya.