Lever för att underhålla

– Jag blev jätteglad när jag hörde att vi var bokade för att spela på Katalin igen. Senast kändes allt perfekt. Ljudet, lokalen, publiken och hela staden, som var otroligt vacker med snötäcket över sig. Den här gången tar jag med mig min fru för att hon ska få uppleva det också, säger Dave Hill, som är gitarrist i Slade och en av två kvarvarande originalmedlemmar.

Det är ord som inte säger lite när de kommer från någon som har turnérat mer eller mindre konstant runt hela världen, stått på scen tillsammans med många av de största och spelat på festivaler med 200 000 personer i publiken.

Med sina fyra guldalbum och över 20 hitsinglar är Slade ett av Englands genom tiderna mest framgångsrika rockband med sina största framgångar i början av 70-talet då bandet pepprade de engelska listorna med hits som Coz I luv you, Mama weer all crazee now och Skweeze me, pleeze me. Frågar man Dave Hill om vilken period har tyckte best om svarar han dock lite oväntat att det var innan genombrottet kom.
– Först jobbade jag på kontoret på en byggfirma och vantrivdes. Vid sidan av jobbet hade jag bandet, men det var det ingen där som visste om. Ibland var jag tvungen att smyga undan och byta om från jobbkostymen till glamrockscenkläderna innan jag hämtades upp av bandkompisarna i bil utanför jobbet. Det var lite som när Stålmannen byter om i en telefonkiosk. En gång hade en kille på jobbet sett mig på scenen på en av mina konserter och det blev lite av en skandal. Det passade sig inte om man jobbade där.

– Mina föräldrar fattade till sist att kontorsjobb inte var något för mig och uppmuntrade mig att satsa på musiken istället. Vi turnerade och jobbade riktigt hårt i flera år innan genombrottet kom och konstigt nog känns det som den bästa tiden, resan mot det som skulle komma, när allt var nytt och spännande.

Den kanske viktigaste händelsen i historien om Slade är dock den legendariska spelningen på Reading Rock Festival 1980 där år av olycka vände till triumf på bara en konsert. Efter de stora succéerna i början av 70-talet hade lycka vänt. En misslyckad USA-lansering följdes av flera album som floppade och bandet som bara några år tidigare varit det hetaste bandet av alla harvade nu runt på oansenliga klubbar och spelade för småpubliker.

Dave Hill hade bestämt sig för att lägga av och satsa på något annat, berättar han. Vad var inte klart. Säkert var i alla fall att han var trött på att harva runt med Slade. Deras manager övertygade dock honom om att göra en spelning till innan han definitivt bestämde sig. Ozzy Osbourne hade ställt in sin konsert på Reading Rock Festival och managern hade lyckats fixa så att Slade skulle ersätta honom. Dave Hill var tveksam eftersom publiken i Reading var ung och mestadels lyssnade på en annan hårdare rock än vad de spelade, men han gav alltså med sig.
– Det var helt otroligt, men ändå ganska logiskt. De flesta av banden på den där festivalen gjorde faktiskt inte speciellt bra ifrån sig för att de var för upptagna med att vara på ett visst sätt för att leva upp till olika images. Vi gick bara ut och körde och publiken älskade det.

Kände ni direkt att ni var tillbaka?
– Ja, faktiskt. Jag minns att jag tänkte, ”wow det här går riktigt bra” och sedan stod skivbolagsfolket i en stor flock runt vår logevagn backstage. Plötsligt var vi precis vad alla skivbolag ville ha.

Efter en sådan upplevelse och de stora framgångarna på 70- och 80-talet undrar man gärna vad som driver någon att fortsätta spela med ett Slade där bara två av originalmedlemmarna återstår och som inte lockar någon publik i närheten av storhetsdagarna år efter år.
– Det är en lycka att få göra det här och uppleva publikens positiva respons. Slade är inget politiskt band, men vi fyller en funktion som glädjespridare. I tider som dessa när många har det tufft ekonomiskt och mycket är jobbigt i världen har vi chansen att ge folk en kväll där de kan glömma alla bekymmer, bara ha det bra och minnas sin ungdom när de blev kära första gången och musiken var fantastisk.