- Idén kom upp när jag frågade en tjej om hon kunde fråga om hennes mamma ville komma hit och vara med i arbetet med en pjäs och hon svarade att det inte gick. "Hon är en import", sade hon och jag tyckte att det lät hemskt att kalla sin mamma så. Import står för en invandrare som till exempel inte lärt sig svenska bra och fortfarande klär sig i hemlandets kläder och så vidare fick jag veta, berättar Maria Trost, som är regissör för pjäsen.
Manuset till Import skapades sedan genom att en del av de medverkande ungdomarna intervjuade sina föräldrar om händelserna som ledde till att de flyttade till Sverige och den första tiden här, samt ungdomarnas egna berättelser om sina erfarenheter.
- Min mamma var först skeptisk och förstod inte varför någon skulle vilja höra om hennes historia, men sedan gick hon med på det och nu känns det som att hon blivit stolt över det, säger Shifa Alkafri.
Hennes mamma tog syskonen och pappan som var sjuk i cancer till Sverige för att han skulle få läkarvård. Det fick han, men dog ändå när Shifa Alkafri var två år gammal.
Föreställningen innehåller både scener och dansnummer, men grundinslaget är monologer som de medverkande framför ensamma på scenen. Där berättas om hur man möts av fördomar, om utanförskap och att försöka hitta en nationell identitet, vilket inte alltid är helt lätt när man i Sverige klassas som invandrare och i det tidigare hemlandet som svensk.
- Vad många inte förstår är att vi är ett folk. Jag är lika mycket svensk som någon annan, alla har ju egentligen invandrat till Norden någon gång, och om det blev krig eller något är jag den första som skulle ställa upp för Sverige, säger Farzin Fatin.
- Alla är ju människor. Det spelar egentligen ingen roll vilket land man kommer ifrån, inombords är ju alla likadana egentligen, säger Ruken Alptekin
Av dem som medverkar i Import spelar en del teater för första gången medan andra har varit med i tidigare uppsättningar. De flesta verkar överrens om att det är något speciellt att stå på scenen med texter som de själva varit med och bidragit till.
- Man står helt blottad på scenen. Dels för att det är en egen berättelse, men också för att man står själv inför hela publiken, men det är roligt också, säger Farzin Fatin. Det viktigaste med det här är egentligen att vi försöker få bort vi och dem. Alla som kommer och tittar ska kunna känna att de är en del av det oavsett ursprung, religion eller hudfärg. Det är huvudsaken.