- Min pappa som var konstnär brukade säga att när ängeln som hjälpte honom genom att styra armbågen kom så ville han hellre hålla i en målarpensel än en vinflaska. Därför målade han nästan konstant.
I sitt musicerande har David Russell följt sin fars exempel. Han övar minst tre timmar per dag, men betydligt mer än så när det behövs, som när han ska öva in något nytt stycke eller sätta ihop ett program inför en turné.
- Man brukar säga att om man låter bli att öva två dagar så märker man det själv, om man låter bli att öva i fyra dagar så märker ens fru det och om man låter bli att öva i en vecka så märker publiken det. Nej, men om man tar pauser så blir det svårare att hitta tillbaka till det och för mig har det blivit svårare och svårare ju äldre jag blir. Och det är ju vad jag vill göra och jag känner mig ändå privilegierad. Jag har mycket tid över för saker som andra inte har och om jag till exempel går ut och spelar golf vill jag inte känna att jag egentligen borde vara hemma och öva nu. Då vill jag ha det avklarat.
David Russell föddes i Glasgow men familjen flyttade till den spanska Medelhavsön Menorca när han var sex år. Där var det lättare för hans föräldrar att leva på det lilla som konsten inbringade och det gick att dryga ut hushållspengarna genom att fiska mycket. Pappan spelade gitarr på amatörnivå och lärde sonen att spela från tre års ålder.
- Jag kommer faktiskt inte ihåg när jag började. Det är som att jag alltid har spelat, säger David Russel. Men det var väl egentligen när jag var 13 år som jag började satsa på allvar.
Någon gång under de första åren hörde han den legendariska gitarristen Andrés Segovia och fastnade för klassisk gitarr. Segovia räknar han fortfarande som sin största influens och berättar om läromästarens generositet. Han gav aldrig David Russell några regelrätta lektioner, men han skickade uppmuntrande brev och Russell fick träffa honom och spela för honom. Första gången när han var 16 år.
- Han gav mycket beröm och det gjorde han till flera unga gitarrister ur min generation. Man brukar höra mycket om de stora mästarnas märkliga beteenden och mindre smickrande sidor, men jag har ingenting dåligt att säga om honom.
Med Segovias uppmuntran men framför allt sitt eget slit har David Russell sedan dess gått från en ovanligt lovande ung gitarrist till en av världens främsta klassiska gitarrister. Det är en position han har tänkt behålla och ingen behöver längre tala om för honom vad som krävs.
- Många gånger känns det helt meningslöst att öva de där timmarna. Det går tungt och trögt och det verkar inte ge någonting, men rätt som det är så kommer det en sådan där dag när allt går liksom av sig självt och då är det värt allt.