Hollywood leker med dig

Det krävdes en mask för att jag skulle upptäcka det. Närmare bestämt en fladdermusmask. Upptäcka vadå? Något som vi kan kalla ”den trefaldiga flirten”.
– Det här är börsen, säger den spinkige börsmäklaren i The dark knight rises när rebellerna rusar in och skjuter i taket. Det finns inga pengar att stjäla här.
– Vad gör du här då, frågar Bane, rebellernas ledare.

I den första delen av filmen är några av de bästa replikerna hans – och det är meningen att vi ska njuta av dem. Den nivå av vårt känsloliv som vantrivs i civilisationen bjuds på en rejäl fest, en sådan som bara en storbudgetfilm kan bjuda på. Vi får se de alltför rena och överlägsna byggnaderna brinna och sprängas, fångarna springer ut ur fängelset, snobbar skräms upp med automatvapen.

De undertryckta reser sig och de vill inte ha social rättvisa, de vill hämnas, berusa sig på makt och slå sönder saker. Du får vara med om att göra kaos med stan tillsammans med dem – och du kan njuta av det utan skuld, för de som gör det är en samling skurkar, och du vet redan från början att du också kommer att få njuta av att se dem besegras.

Efter att anarkisten inom dig har fått sitt är det nämligen överjagets tur att luta sig tillbaka i biofåtöljen och se på när drägget får stryk, vilket är lika kul som när överklassen får det. (Om överklassen blir vulgärt girig är överjaget inte längre dess vän). Blå poliser återställer ordningen. Alla befinner sig på rätt plats, från barnhemspojken till polischefen. Tillsammans anstränger de sig att göra sitt bästa och därmed börjar de förtjäna omgivningens kärlek: den är en belöning för deras självbehärskning, för att de uppför sig som man ska på den nivå de tillhör (barnhemsbarn ska vara söta, polischefer omutliga).

Och däremellan får också jaget en rollfigur att identifiera sig med. En helt vanlig kille, vanlig men ändå lite särskild, en enkel polis som samtidigt är hjälte.

Det är till och med så praktiskt ordnat att varje våning i Freuds modell av själen motsvaras av en samhällsklass. Slöddret bor längst ner, orättvist nedtryckta människor som tyvärr inte kan släppas lösa eftersom de är oförmögna till något annat än förstörelse om de lämnas åt sig själva. Aristokratin är excentrisk, beundransvärd och nödvändig: dess naturliga plats är högst upp. Medelklassen motsvarar jaget, inte lika utlevande som pöbeln eller aristokratin, men dess laglydighet håller ihop det hela.

Det är snyggt gjort: i kriget mellan rika och fattiga får The dark knight rises oss att hålla på de rika. Och där hade en kritisk artikel om filmen kunnat stanna. Den sedvanliga kritiken mot Hollywoodfilmer går ut på att de utger sig för att vara lagom uppkäftig underhållning medan de gör oss känslomässigt bundna till etablissemanget, till Ordningen och Familjen. Den sortens kritik har fått för sig att det enda som betyder något är vad som vinner i den sista scenen. Men det som är verkligt karaktäristiskt för sådana filmer är inte att Ordningen segrar på slutet, utan att de flirtar med alla tre nivåer inom människan: detet, jaget och överjaget.

Det är därför de fungerar så bra – ungefär som ketchup. Modern ketchup, skriver Malcolm Gladwell i What the dog saw, är ett närmast fulländat smakackord. Den trycker på alla knappar i munnen: sött, salt, surt, bittert och umami. Den dramaturgi som finslipats i Hollywood är ett lika framgångsrikt ackord. När filmen är slut är konflikten mellan de tre lagren inom dig fortfarande olöst. Filmen tillfredsställer inga begär, den leker bara med dem, och därför kallar jag det en trefaldig flirt.

Är det inte naivt att tro att en film ska kunna göra något annat än att flirta med våra begär? Jo, det är det väl. Och kanske ska de inte tillfredsställas, kanske är det bästa för människan en ständig, kreativ konflikt mellan de olika skikten inom henne. För den skull är det inte överflödigt att fråga vad sådana filmer gör med oss när vi ser dem.

Samtidigt som filmen uppmuntrar och utnyttjar vår inre konflikt lär den oss att ge en viss form åt den. Filmen lär oss att kanalisera våra inre motsättningar i fantasier om anarki, våld och aristokrati. Den inre konflikten är ingen ömtålig planta, den tål säkert att missbrukas och lekas med, men om vi ständigt matas med samma mall för hur våra inre konflikter borde se ut leder det med tiden till en viss fattigdom. Till en enformighet som inga specialeffekter kan överrösta. Och följdfrågan ger sig själv: på vilka andra sätt skulle en film kunna peta på de tre frustrerade nivåerna inom oss?