- Jag lärde mig lite piano när jag var liten, men vi hade inte råd med ett riktigt piano så när tangenterna på el-pianot för barn som jag spelade på blev för små för mina fingrar slutade jag. Kände också att jag ville göra något annat än mina bröder och föräldrar och satsade först på att bli dansare.
Badis pappa Jorge Assad var själv mandolinspelare och lärde upp sina två söner Sergio och Odair till att kompa honom på gitarr. När de blev äldre gick de vidare till att bilda den senare världsberömda duon Duo Assad samtidigt som familjen flyttade från Rio de Janeiro till Sao Paulo. Pappan hade ingen som kunde kompa honom längre och frågade dottern Badi om hon ville lära sig spela gitarr och hon tackade ja.
- Det klickade direkt mellan mig och gitarren. Redan som 15-åring vann jag en stor gitarrtävling i Brasilien och då visste jag att gitarren skulle bli en livskamrat. Det var ödet.
Karriären gick också spikrakt redan från början. Studier i klassisk gitarr vid University of Rio de Janeiro. Medlem i Guitar Orchestra of Rio de Janeiro 1986, utsedd till Brasiliens bästa gitarrist året efter och sedan en internationell karriär som tog riktig fart när hon fick skivkontrakt med storbolaget Polygram och släppte albumet som slog stort 1997.
Det mesta flöt på tills hon en dag året efter inte kunde röra lillfingret på vänsterhanden. Det visade sig att hon hade drabbats av dystoni, en nervsjukdom som kan ge upphov till muskelkramper, förvridna kroppsdelar, eller som i Badi Assars fall att man inte kan röra på en specifik kroppsdel. Läkarna sade till henne att hon troligen inte skulle kunna spela gitarr igen.
- Jag blev tvungen att omdefiniera mig som artist. Tidigare hade jag alltid sett gitarren som en del av mig. Utan gitarren var jag inte hel. Men nu koncentrerade jag mig på min sång i stället och arbetade med den och i dag ser jag mig faktiskt mer som sångare än gitarrist.
Under två år kunde hon inte spela alls, men behandlingen och envisheten gjorde henne helt återställd och hon upptog gitarrspelandet igen år 2000.
I dag är familjen Assad utspridd över flera världsdelar och sammankomster som den pågående miniturnén i Europa är ovanliga. När vi pratar har hon och de andra i Assad Family-bandet spelat på invigningen av Brazil Festival i Amsterdam dagen innan. En av hennes största musikupplevelser någonsin.
- Att spela med de andra för första gången på flera år var fantastiskt och konsertsalen Concertgebouw är otrolig.
Det minnet som hon håller främst från alla år som musiker är dock en tidigare familjesammankomst i San Fransisco på 90-talet, när pappan Jorge fyllde 80 år.
- Pappa väntade på att min bror skulle göra ett solonummer och eftersom han inte kunde engelska så förstod han inte vad som sades till publiken i mikrofonen. I stället för solonumret började 2000 människor i publiken sjunga Happy Birthday för honom och han blev så rörd att han grät.
När de ställde sig på scenen i Amsterdam var det första gången hon spelade ihop med sina bröder på sju år. Den här gången är även Badi Assars brorsdöttrar Clarice och Carolina med på scenen.
Vilken av dina släktingar har du lärt dig mest av musikaliskt?
- Sergio är det enklaste svaret. Han har arrangerat och skrivit mycket musik till mig och vi har arbetat tillsammans mest. Samtidigt har jag nog rent spirituellt och inställningsmässigt lär mig mest av Odair. Men även mina brorsdöttrar har inspirerat mig mycket de senaste åren.