Första gången i Uppsala

Med sin egensinniga mix av folkmusik och progressiv rock med svenska texter har Dungen turnérat runt stora delar av världen. Fram till lördagens spelning på Katalin är Uppsala dock en vit fläck på kartan. Trots att han sällan varit här har Gustav Ejstes en hel del positivt att säga om staden.
– Jag har en romantisk bild av Uppsala. Att det är en stad där det är fint och man promenerar runt och cyklar omkring och sitter på kaféer och filosoferar. Det kommer nog av att jag känner musiker som har spelat i och spelar i V-Dala spelmanslag och där görs ju saker på rätt sätt, säger han.

Efter några år med hektiska spelscheman har medlemmarna i Dungen slutligen börjat följa devisen från genombrottsalbumtiteln Ta det lugnt. Uppsalaspelningen är den enda som är inbokad i vår och planerna på något nytt album verkar vara ganska lösa. Gustav Ejstes är föräldraledig, promenerar på Stockholms gator och hänger en del i skivbutiken Snickars Records. Det är där han är när jag efter några försök når honom på telefon. I bakgrunden hörs Hansson & Karlsson.
– Det finns lite planer på att sammanställa material till något, men fokus ligger på lite olika andra håll just nu.

Det är inte helt lätt att veta om man ska se Dungen som ett vanligt band eller som ett kompband till Gustav Ejstes. När de spelar live är de ett vanligt band, men när skivorna kommer till är det nästan ett enmansprojekt. Multiinstrumentalisten Gustav Ejstes skriver inte bara låtarna själv och arrangerar utan spelar även de flesta instrumenten. För honom själv är det dock ingen tvekan.
– Vi är definitivt ett vanligt band. När vi spelar live är vi utan tvekan det.

Sagan om Dungen, som gick emot de flesta trenderna inom modern musik men slog igenom stort ändå, började i slutet av 90-talet och mötte skivpubliken med den självbetitlade debuten 2001. Det var dock med 2004 års Ta det lugnt som det verkligen började hända saker. Lite oväntat nog mest i USA.

En liten hype i indierockkretsar fick en snöbollseffekt och ledde bland annat till ett framträdande i Late Night with Conan O’Brien och ett par omfattande turnéer. Eftersom resten av musikvärlden har ögonen på vad som händer i USA så spreds Dungens popularitet även till många andra länder, däribland Sverige.
– Det är lite kluvet att sjunga svenska texter för en publik som inte förstår. Texterna är ju viktiga för mig, men å andra sidan lämnar det ju mer öppet för folk att lägga sina egna tolkningar. Vissa jag har hört har varit rätt långt från mina egna.

Har det hänt att du sjungit något helt fel på flit inför en publik som inte förstår svenska?
– Nej, det har aldrig hänt. Jag har dock sjungit fel oavsiktligt utan att någon märker det, men det har jag ju gjort inför svensk publik också. De som är riktiga fans som kan alla texter utantill tänker nog att det är en ny version.

Musiken är mix av mängder av influenser. Den progressiva rocken, folkmusiken och tidig hårdrock är ganska tydliga. Svårare att höra är vurmen för hiphop.
– I första hand har jag en fetisch för scratching. Jag scratchar ofta, hemma och här i källaren av butiken faktiskt.

Men det är inget man kommer få höra i musiken du gör?
– Nej. Dungen är ju en sorts låtskriveri och även om man vill ta det vidare och utvecklas så vill jag att det ska vara en viss slags musik. Däremot kan man höra mig scratcha 12 maj när jag gör ett dj-set på efterfesten till Galleri Lauritz grafittiauktion. Det kommer att bli en riktig scratchfest.

Men först står alltså Uppsaladebuten på programmet.
– Fråga inte mig varför vi aldrig har spelat i Uppsala förut. Det där har med bokningspolitik att göra och sådant förstår inte jag. Jag har faktiskt tänkt på att det är lite konstigt att vi inte har spelat där och lite synd. Det finns ju mycket studenter och ungdomar där och så, men nu blir det i alla fall av och det ska bli jäkligt roligt. Hoppas att det dyker upp lite publik på konserten också, säger Gustav Ejstes.