För en sångare med ett höghushögt ego är det antagligen ruskigt irriterande att upptäcka att gitarristen i bandet man huserar i enligt alla är mer rockstjärna än en själv. Ännu mer störande när stjärngitarristen utan att göra särskilt mycket väsen av sig obönhörligt styr den kreativa processen vare sig han själv vill eller inte. Det är en av anledningarna till att Slash största problem under karriären har varit konflikter med olika sångare. En annan är att han råkat på de mest bångstyriga i branschen, som Axl Rose och Scott Weiland.
På sitt första självbetitlade studioalbum som kom för två år sedan löstes problemet genom att ta in olika gästartister på varje låt och låta dem styra respektive låts riktning. Gästartister som Lemmy Kilmister, Kid Rock, Iggy Pop och Fergie gav ett varierat, men också enerverande spretigt album som inte var helt olikt hiphop-producentalbum, gjorda främst för att visa upp producentens förmåga att bemästra så många stilar som möjligt.
Den här gången har sångarproblemet helt enkelt lösts genom att ta in en sångare som inte är någon superstjärna sedan innan och vet sin plats. Myles Kennedy har visserligen skrivit alla texter och står liksom basisten Todd Kerns och trummisen Brent Fitz som medkompositör på alla låtarna, men det är uppenbart vem som har bossat i processen.
I stället för att som förra gången bli ett slags tvärsnitt av nutida kommersiell metal serverad på en kalifornisk sleazerockplanka, blir Apocalyptic love ett tvärsnitt av Los Angeles sleazerock i sig och det är ett klart mer tillfredställande alternativ. Där känner Slash till varenda gathörn, barstolssits och stippklubbstång och där kan han röra sig fritt och alltid sätta riffen på rätt plats vilket gör det här till den bästa skivan han varit inblandad i efter Guns ’n’ Roses upplösning.
Det som är mest anmärkningsvärt är att inte idén kommit upp tidigare. Att hitta en sångare av Myles Kennedys kaliber som varken är ständigt hög på ego eller annat som stör skivprocesser är förstås inte helt lätt, men med en som bara var hälften så bra skulle den här skivan slå det mesta Slash gjort de senaste 15 åren.
Att lyssna på Apocalyptic love är, trots att textförfattaren Kennedy kommer från en helt annan del av USA, som att kliva rakt ut på Los Angeles långsträckta boulevarder med sin låga bebyggelse och insupa allt som gör staden till vad den är och allt som gjort dess musikscen till vad den är. En scen som Slash är en betydande del av och fortfarande inverkar på, nu mer än på länge.
Det är också en skiva som gör att man hoppas att Velvet Revolver aldrig ska hitta gnistan igen och till och med slutar drömma om en återförening av det ursprungliga Guns ’n’ Roses. Appetite for destruction är en av rockhistoriens bästa plattor, men det var då och känslan som ledde fram till den går knappast att återskapa. Apocalyptic love finns nu och ljudet av en av de största rockstjärnorna som hittat hem går inte att ta miste på.