Videon är inte längre tillgänglig
Sedan han började med stå upp har Al Pitcher hunnit lägga av och återuppta det igen innan han bestämde sig för att satsa fullt ut. Det var visserligen några år sedan nu, men när man ser honom stå på scenen nu är det svårt att tänka sig att han någonsin gjort något annat än stå i rampljuset i hela sitt liv. Särskilt när han i slutet av första akten gör den hysteriskt roliga gestaltningen av hur han upplevde firandet av sin första födelsedag i Sverige hos sina svärföräldrar. Hur ”Mordor and Fardor” kom in i sovrummet klockan fyra på morgonen och serverade fika och sjöng Ja må han leva som lät som en plågad katt. Fast de redan hade fikat kvällen innan.
Många komiker har genom tiderna drivit med sig själva, sin egen etnicitet och kultur, vilket ofta är fruktbart och leder till ganska lättplockade poäng. Ska man ägna en hel show åt att som utomstående driva med människorna i sitt nya hemland krävs taktkänsla, men har man det kan det bli ännu mer givande. Al Pitcher har det och showen Fika tour prickar rätt på nästan alla plan.
Han har också mer än bara taktkänsla. Tajming, känsla för improvisation och talang för imitation också. Det gör att han nästan känns som en superhjältekomiker som aldrig tappar fattningen och kan vända allt till något kul. Att han vann utmärkelsen Årets manliga komiker på svenska Stand Up-Galan förra året var ingen slump.
Det handlar dock om långt mer än bara talang. Al Pitchers främsta egenskap är den höga ambitionsnivån. Istället för att bara resa runt och köra sin grej på rutin har han till exempel vandrat runt stora delar av Uppsala och tagit kort på roliga saker, som vägskyltar som är omöjliga att förstå, parkbänkar som är vända bort från det som är vackert och optiker med supersmå skyltar med sina öppettider på.
Efter många år på vägarna i flera olika länder vet han förstås vad han ska leta efter, men det fråntar honom inte att han ger det lilla extra som gör skillnaden mellan en komiker som bara är bra och en som befinner sig på en högre nivå.
Där ligger han även när det gäller det subtila. För utan att man först tänker på det framträder snart ett ytterligare skikt i föreställningen där han mest av alla faktiskt driver med sig själv, sin egen trångsynthet och oförmåga att lära sig det svenska språket. På så vis hamnar han i samma gren av den anglosaxiska humortraditionen som till exempel Karl Pilkington i En idiot på resa, men bara delvis. Al Pitcher är inte lika lätt att placera i ett fack, han glider fritt mellan dem och när han gör det som bäst är det ingen idé att försöka värja sig.