Trots att musikstilen är relativt ung så finns det gott om stora perspektivförskjutningar och nystarter i hiphophistorien. Inget har dock varit så omvälvande som när Public Enemy klev in i hiphopvärlden i slutet av 80-talet. Plötsligt fanns de bara där, ett färdigt band med ett färdigt paket gällande allt från grafik på t-tröjor till ett revolutionärt budskap och en fin balans mellan det seriösa och det tramsiga.
Carlton Douglas Ridenhour (Chuck D) och William Jonathan Drayton Jr (Flavor Flav) började göra musik tillsammans på studentradiostationen WBAU i början av 80-talet.
Efter att ha provat sig fram ett tag med gruppnamnet Spectrum City, blev Chuck D erbjuden ett skivkontrakt med Def Jam som soloartist, men erbjöd skivbolaget en hel grupp med ett helt nydanande koncept istället.
Def Jams chef Rick Rubin nappade och Public Enemy såg rampljuset.
– Första gången jag förstod att vi hade startat något som skulle bli stort var när vi gjorde en konsert tillsammans med Eric B & Rakim i Madison Square Garden i New York och det var utsålt. Det var överväldigande, säger Chuck D när jag når honom på telefon från Los Angeles.
Hur kändes det?
– Jag såg det bara som en bra möjlighet att nå ut och göra någon nytta i världen.
Mycket hände med Public Enemy det första året. Chuck D plockade in Terminator X som dj, skapade ett produktionsteam kallat The Bomb Squad som stod för den nyskapande produktionen och Professor Griff som Minister of information och ledare för The S1W (Security of the First World, livvakter rekryterade från Nation of Islam).
Debutalbumet Yo! Bum rush the show, som kom 1987 var nydanande och politiskt för sin tid, men på uppföljaren It takes a nation of millions to hold us back som kom året efter hade både soundet och de politiska texterna vässats och hittat en högst egenartad form.
Något liknande hade aldrig hörts tidigare.
Ett myller av samlingar av allt från saxofonslingor till rena oljud som sirener och larmsignaler skapade ett kaotiskt och bombastiskt sound och texterna som handlade om allt från USA:s förtryck av de svarta som rätten att slå tillbaka var mer allvarliga, intelligenta och konkreta än något som den tidiga hiphopen varit i närheten av.
It takes a nation of millions to hold us back blev också gruppens riktiga genombrott, som följdes av en ännu större succé med Fear of a black planet och singeln Fight the power som än i dag är ett av hiphopens viktigaste anthems.
– Det gick fort i början. Vi var en av de första hiphopgrupperna som gjorde världsturnéer och nu, snart 25 år senare kallas vi för hiphopens Rollings Stones. Det som varit viktigast för mig är alla människor över hela världen som kommit fram och berättat hur mycket Public Enemy har betytt för dem och för deras utveckling, säger Chuck D.
Public Enemy var de första rapparna som baserade större delen av sin image på politiska budskap och de ligger bakom ett av ganska få konkreta exempel på hur musik faktiskt kan leda till förändring.
På deras fjärde album Apocalypse ’91…the enemy strikes black, väckte låten By the time I get to Arizona kanske mest uppmärksamhet.
Den handlar om svartasfrustration över att vissa delstater i USA struntade i att Martin Luther King Jr:s födelsedag var en nationell helgdag.
En av dem var Arizona och låten fick opinionen att kräva en omröstning i frågan, vilket ledde till att 15 januari numera är en helgdag även där.
De svartas situation i USA har förändrats mycket sedan Public Enemy släppte sitt första album, men inte bara till det bättre och inte mycket nog, menar Chuck D.
– Don’t belive the hype. Barack Obama är en bra människa, men han kan inte göra hur mycket som helst själv och hela systemet är ruttet. Men jag röstade självklart på honom, man måste ju börja någonstans.
Vad tror du att er musik har gjort för skillnad?
– Musik frigör människors själar och river ned hinder som står i vägen för att folk ska kunna göra saker själva. Den har gjort skillnad, men det är inte alltid så konkret att man kan peka på specifika saker.
Med femte skivan Greatest misses vände det.
Gruppen som tidigare varit recensenternas gullegrisar blev totalsågade och rent kommersiellt har de egentligen aldrig hämtat sig.
Meningskiljaktigheter med skivbolagen fick dem att bryta och starta eget och sedan dess har de jobbat på i marginalen. Fortsatt leverera sitt budskap, släppt skivor och turnerat.
Lite upp och ned. Någon mindre hit, några fina recensioner, men aldrig i närheten av det sena 80-talet och tidiga 90-talets framgångar.
– Det går ju inte riktigt att jämföra skivframgångar när man ligger på storbolag med alla deras kanaler mot när man ger ut skivorna själva, särskilt inte när skivor säljer så lite som nu. Det viktigaste är hur man fixar livebiten och där har vi hävdat oss hela tiden. Det är det vi ska visa i Uppsala också, att vi verkligen är hiphopens Rolling Stones, säger Chuck D.