I många år har det pågått en diskussion om läsande, eller snarare bristen på den. Litteraturen har dödförklarats gång på gång. Det är ett effektivt retoriskt grepp. Det som framställs på randen till utplåning blir på samma gång något som är värt att skydda. Men det är en fråga om skendöd. I verkligheten läser och skriver människor mer idag än någonsin.
När litteraturen utmålas som ett skyddsobjekt hamnar frågan om läsning i centrum. Det är ju (icke)läsarens fel alltihopa. Om folk bara hade vett och vana att konsumera mer litteratur skulle den blomstra som i fornstora dagar. Litteraturen får ett värde om det anses fint att läsa. Om det är mer än ett fritidsintresse eller tidsfördriv. Om litteraturen blir något mer än text i största allmänhet.
I allra högsta välmåga lever läsandets närmaste syster, skrivandet. Folk i gemen skriver mycket mer i dag än för några decennier. För en tonåring är det inga problem att skriva en kortare novell om allt som hände i helgen i sms till bästa kompisen. Men för 30 år sedan skrev många på sin höjd inköpslistor och våndades över vad de skulle skriva på vykortet från semestern.
Vi är hela tiden omgivna av text, både som producenter och konsumenter. När text blir upphöjd till litteratur är en fråga om status. Det anses finare att läsa romaner eller diktsamlingar, gärna av äldre dags dato, än blogginlägg och kommentatorsfält. Det är avgjort finare att författa förlagsutgivna böcker än fan fiction om olika animekaraktärer.
Journalisten Anna-Lena Laurén skrev i Dagens Nyheter (12/9) att det är mycket viktigt att barn får läsa böcker som de inte förstår, att låta dem traggla med en otymplig litteratur eftersom det utvecklar språket och läsförståelsen. Hon skriver att förenklingar av svårare romaner till barnversioner är en otjänst, eftersom barnen då inte utmanas.
Läsande av mer avancerad prosa eller poesi har en otvetydig status som uppbygglig aktivitet som danar bra människor. Kanske vill man att barn ska läsa klassiker för att man tror att de går miste om en estetisk upplevelse annars. Kanske vill man att de ska bli allmänbildade. Jag är dock övertygad om att det finns fullt fungerande och välmående människor som aldrig läste Strindberg i skolan.
Om man nu ändå vill att barn ska bli riktigt tunga missbrukare av läsning bör barnen uppmuntras att läsa precis vad de vill, det bör finns god tillgång till varjehanda litteratur och man bör inte låta sig undslippa recensioner av olika texters status och svårighetsgrad. En spirande läslust kan lätt kväsas av välmenande åsikter om att barnen bör läsa riktiga böcker istället för noveller på Reddit. Ett instrumentellt läsande är lustens värsta fiende. Det är kanske bäst att hålla brandtalen om litteraturens oumbärliga plats i en fungerande demokrati för sig själv.
Läsning, vilken typ det än må vara, kan skapa ett beroende, en urskillningslös läslust där man sätter i sig allt som kommer i ens väg. När beroendet väl är etablerat kan böcker om hästen Vitnos kan vara en inkörsport till tyngre grejer, kanske inte Verner von Heidenstam men i alla fall Gunnar Ekelöf.
Linn Spross bor i Uppsala och är författare, doktor och sjuksköterskestudent. Hennes andra roman "Vård, skola och omsorg" har just kommit ut på Wahlström & Widstrand.