Tarantino dränker södern i blod

När Quentin Tarantino gör en spaghettiwestern lägger han på massor av tomatsås. Det formligen sköljer blod över filmen, skriver Björn Stenberg.

18 januari 2013 06:00

När Quentin Tarantino tar sin westerninfluerade filmberättarstil ända ut och gör en nästan renodlad spaghettiwestern lägger han självklart på både frikadeller och lök. Främst dock tomatsås, det formligen sköljer blod över de amerikanska sydstaterna.

Historien utspelas ett par år före det amerikanska inbördeskriget. Prisjägaren Dr King Schultz (förträffligt spelad av Christopher Waltz med en aldrig sinande svada) lovar att befria slaven Django (en lika bra Jamie Foxx, hämndlysten, cool och dödligt farlig) om denne hjälper till att skjuta några extra farliga efterlysta.

Django får smak på det hela och använder sin tydligen medfödda talang att dra snabbt till att leta efter sin sålda fru och ta ut hämnd för alla oförrätter. Schultz hänger på och de båda kumpanerna finner sig slutligen på en rik plantage i Mississippi, hos en ägare som gestaltas av Leonardo DiCaprio. Även om hämnd bäst serveras kall gör den sig bra glödhet också ...

Redan från början visar Tarantino sin kärlek till genren, i en samtidig hyllning till mästare som Sergio Leone och Sergio Corbucci. Typsnitt i förtexterna, bildberättande och inte minst musiken av nestorn Ennio Morricone signalerar 60-talets italienska spaghettivästern. Titeln kommer dessutom från filmen Django från 1966, där denne spelades av Franco Nero - som också dyker upp här. Tarantinos användande av musik är lika genial som den brukar.

Filmen har mött en del kritik för våldsamma scener, historielöshet och annat. Men hur ska man skildra en så vidrig epok som slaveriet utan att visa upp hemskheterna? Tarantino är heller inte ute efter att göra en korrekt historielektion, han är mera ute efter känslan och då får det bli en del anakronismer och rekvisita som kommer fel kronologiskt. För min del hade det gärna kunnat stänka några färre hektoliter med teaterblod, men ändå.

Han kan sina saker när han på många sätt blandar sina filmer som Kill Bill, Pulp fiction och Inglourious basterds till en alldeles egen färskt ångande västern. Django unchained är inte lika bra som de tidigare filmerna var och en för sig, men grytan på dem ger ett alldeles tillräckligt bra resultat, trots en del upprepningar för mycket och ett på sina ställen sviktande tempo. Det går desto fortare på andra och just ingen klarar att göra en nästan tre timmar lång film utan svackor. För det mesta är han underhållande och upprörande på sitt alldeles egna sätt.

Och han lyckas väl så bra att visa på övergrepp och girighet i en epok som tyvärr upprepas i olika former än i dag.

Film

Django Unchained

Regi & manus: Quentin Tarantino

Filmstaden & Spegeln. Foto: Roberg Richardson. Musik: Ennio Mirricone. I rollerna: Christoph Waltz, Jamie Foxx, Leonardo DiCaprio, Samuel L Jackson med flera.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!