Är Tarantinos våld vårt eget?

KRÖNIKA. Premiären av Tarantinos film Django unchained har flyttats fram på grund av skolskjutningen i Newtown. Leonidas Aretakis skriver om filmvåld med många aspekter.

20 december 2012 11:12

Fans av filmregissören Quentin Tarantino hade i år en stenhård julklapp att se fram emot. Den amerikanska premiären för Django unchained har dock flyttats fram på grund av dödsskjutningarna i Newtown, Connecticut. Filmen handlar om en slav i den amerikanska södern som räddar sin käresta från en brutal plantageägare. Känns historien igen?

I Kill Bill ger en kvinnlig ex-mördare igen på sitt gamla gäng, som dödade hennes familj när hon försökte starta ett nytt liv.
I Death proof roar sig en psykopatisk stuntförare med att döda unga kvinnor, men blir utsatt för en brutal hämnd av några som lyckas fly. Inglorious basterds visar en grupp judar som går samman för att döda nazister.

Filmerna följer samma logik: först en grafisk uppvisning av skurkens hänsynslöshet, sedan offrets jakt på blodig, rättfärdig vedergällning. Huvudpersonen tillhör gärna en förtryckt grupp, vars våld vi kan bejubla utan att få dåligt samvete: kvinna, svart, jude - och nu slav. Strukturen återkommer i Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, där huvudpersonen Lisbeth Salander våldtas av en psykolog som utnyttjar sin auktoritet till att tysta henne. Hon frigör sig genom att våldta honom och filma det, en symbolik som inger känslan av skipad rättvisa.

Den österrikiske regissören Michael Haneke har sagt att film är 24 lögner per sekund. Filmmakare är manipulatörer, frågan är bara till vilket syfte och hur väl de döljer spåren. Tarantino väljer att skapa situationer där våld är försvar - och därmed säljbart. Vem kan protestera mot judar som hämnas på nazister? Som en bov med självinsikt i Kill Bill uttrycker det: "Den där kvinnan förtjänar sin hämnd, och vi förtjänar att dö." Genom att officiellt skriva under på emancipatoriska värderingar blir dessa filmer de mest effektiva bärarna av motsatsen: de låter oss i hemlighet avnjuta vackra blodbad med obefläckat samvete.

Men bor dessa mörka drifter hos individen eller samhället? Bakom Tarantinos särpräglade, humoristiska karaktärer, stjärnskådespelare och färgstarka attribut skyms strukturer lätt undan. Hos Haneke däremot återanvänds namn (Georg och Anna), skådespelarna är ofta okända och karaktärerna pratar okonstlat - allt för att vända upp blicken från den enskilde. Som hos Tarantino får våldet aldrig någon förklaring, det bara finns där. Men i bakgrunden surrar alltid påminnelser om samhället - i Dolt hot massakern på algerier i Paris 1961, länge förträngt i franskt självmedvetande, i Bennys video filmvåldet, i Det vita bandet upprinnelsen till andra världskriget - men som hotfulla fonder snarare än simpla förklaringar.

Det är dessutom många gånger oklart vem det är som utför dåden. Dolt hot låter oss aldrig veta vem som skickat de hotfulla kassettbanden. Det vita bandet ser aldrig våldsspiralen i den tyska byn klaras upp, och när en inflyttad lärare börjar nysta i vad som hänt utesluts han ur gemenskapen. Ofta är det vi tittare som för Haneke bär på detta strukturella våld. När vi i Funny games till slut får en förlösande hämnd på de kafkaeska ynglingar som terroriserar den oskyldiga medelklassfamiljen spolas filmen tillbaka framför våra ögon och vi tvingas inse att vi just applåderat mord. Vi får hoppas att Tarantino inte ger oss några nya anledningar.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Leonidas Aretakis