Har Uppsala glömt bort Zimmermans? Bandet som gjorde sig ett namn med sina tolkningar av Bob Dylans lite rockigare låtar, främst låtar från de en gång i tiden inte alls särskilt ansedda albumen ”Street Legal” (1978) och ”Infidels” (1983).

Leif Åman och Ted Dluzewski, som i mitten av 1990-talet grundade bandet tillsammans med Maria Teresa Dluzewska, ger inget direkt svar på den frågan. De vill hellre prata om Dylans musik och om Zimmermans helkväll på Parksnäckan, fredag 25 augusti, då de ska spela låtar från närmare 20 av Dylans många album.

– Den här konserten är för en publik som är nyfiken på Dylan, säger Ted Dluzewski. Det här är ett perfekt tillfälle att stifta bättre bekantskap med hans musik.

Artikelbild

| Ted Dluzewski och Leif Åman gör numera även akustiska spelningar under namner Zimmerman Brothers.

Zimmermans har aldrig spelat för fansen, de säger att de alltid har varit ”respektlösa med kärlek” och att de aldrig har sökt ”Dylan-männens gillande”.

Coverband har de aldrig kallat sig. Snarare har de spelat Dylan på sitt sätt.

– Vi startade bandet när Dylan var lite passé, säger Leif Åman. Man trodde att han hade gjort sitt, att han hade sina stora album bakom sig.

Men så kom ”Time Out Of Mind” (1997), som både kritiker och fansen älskade, och några år senare tilldelades Dylan det prestigefyllda Polarpriset.

Artikelbild

| Zimmermans har aldrig spelat för fansen, de säger att de alltid har varit ”respektlösa med kärlek” och att de aldrig har sökt ”Dylan-männens gillande”.

– Plötsligt var han hipp igen, säger Leif Åman. Vi hade faktiskt en pamflett som vi skickade till Polarprisets kommitté.

Zimmermans föreslog att de skulle bli inbjudna att spela på prisutdelningen. Men från kommittén hörde bandet aldrig ett ord.

– Det lustiga är att vissa formuleringar från pamfletten dök upp i juryns motivering, säger Ted Dluzewski. Så vi har våra misstankar.

Här någonstans splittrades bandet. Leif Åman tappade sugen, att spela musik var inte roligt längre, inte ens Dylans musik.

– Jag klippte mig inte, men jag skaffade åtminstone ett jobb, säger han.

Ted Dluzewski däremot startade bandet Rain Dogs Sweden, som förutom Dylan också hade storheter som Leonard Cohen och Neil Young på sin repertoar.

Men så var det dags för Rain Dogs att hylla Dylan på födelsedagen, och då dök Leif Åman, tack vare Ted Dluzewski, upp som gästartist.

– Plötsligt var det kul igen, säger Leif Åman.

Några lyckliga sammanträffade fick Zimmermans att återuppstå som band förra våren, samma år som Dylan tilldelades Nobelpriset, och sedan dess har man jobbat för att få ihop ett fulltaligt band.

– Nu har vi ett fantastisk band, säger Ted Dluzewski. Det handlar om spelglädje och om kärlek till Dylans musik. Vi planerar inga världsturnéer längre.

När Leif Åman fick veta att Dylan tilldelats Nobelpriset skrek han ”Yes!” rakt ut.

– Jag har alltid sagt att Dylan och Stephen King en dag kommer att få priset, så nu är det bara King kvar, säger han.

Även Ted Dluzewski hör till skaran som länge hade trott, eller åtminstone hoppats, att Dylan skulle få priset.

– Det var modigt av Akademien, säger han. Deras erkännande av populärkulturen hälsar jag med glädje. Dylans musik är ofta melodiös och enkel att ta till sig, medan texterna bär på hisnande djup.

När det begav sig hade Zimmermans affischer med en krossad akustisk gitarr och ett sabbat munspel. Protestsångaren Dylan var inte deras Dylan, han tillhörde generation före dem. Nu gör Ted Dluzewski och Leif Åman, vid sidan av Zimmermans, akustiska spelningar under namnet Zimmerman Brothers.

Tidernas förändras.