Serien handlar om en grupp människor vars liv sammanflätas via märkliga tidsresor i en grotta i den tyska staden Winden. Upplägget låter ju onekligen udda och ganska galet. Kanske till och med rätt töntigt. Men jag kan inte sluta tänka på hur allt hänger ihop för människorna som försöker få vardagen att gå ihop i småstadsidyllen.

Det är å andra sidan inte tidsresorna i sig som är anledningen till att serien fascinerar mig. Här finns inga av de stereotyper som ständigt återkommer i amerikanska filmer och tv-serier på samma tema. Inga arga mördarrobotar, ingen hämndlysten artificiell intelligens. Inte ens stora laserkanoner. Tack och lov, vill jag betona.

Detta är i all väsentlig mening inte en amerikansk dramaserie. Den tycks inte ens vilja vara det. Visst finns det fantastiska amerikanska tv-serier som "The Wire", "Homeland" eller varför inte "Stranger things". Och i likhet med den senare utspelar sig Dark delvis under 1980-talet. I Dark dominerar dock inte de populärkulturella referenserna som blivit självändamålet med Stranger things.

Artikelbild

| Många pratar om Netflixserien "Stranger things", men Rikard Ekholm slår ett slag för tyska "Dark" i stället.

Skönt därför med tysk existentialism. För i grund och botten är det en helt annan sensibilitet knuten till Dark både i ton och anslag, för att inte säga innehåll. Jag kan inte rå för att njuta när det tyska allvaret slår igenom, jag känner igen mig. Det känns kanske inte som det svenska vemodet, men här finns angränsande kvaliteter. Det seriösa, indirekta. Och här finns inga kletiga monster som liknar odjur från äldre filmer – som i sin tur liknar andra monster från ännu äldre filmer.

I Dark ställs frågor om vad en människa gör för val, vilka val vi egentligen kan göra och hur (o)fria vi är. Det känns tungt och det känns tyskt.

En av seriens förmodade antagonister, Adam, som gör entré i säsong två, säger så kloka saker om världen och våra val att jag nästan vill sitta med anteckningsblock. Det är inga rappa one-liners, utan längre filosofiska resonemang som är allmängiltiga men samtidigt slår mot de ungdomar han manipulerar för sina dunkla syften. Jag tänker alltid ”det där måste jag komma ihåg”. Inte för att manipulera någon förstås, men för att där finns en insikt om människans tillstånd.

Således är styrkan i Dark den komplexitet som serien bygger på; de ungdomar, föräldrar som motvilligt tvingas leva sina liv i andra årtionden och som söker efter mening och lösningar i tomheten, vilsenheten.

Säsong två har nyligen haft premiär på Netflix och den avslutande tredje säsongen har redan börjat spelas in.