Den svenske kungen luktar fränt. Den som vill besöka honom i hans läger måste passera sårade stinkande soldater, högar av lik, varav en med döda barn.

Daniel Kehlmann hade stor nytta av Peter Englunds "Ofredsår" när han skrev kapitlet om Gustav II Adolf, men lika viktig var kanske Bob Dylans låt "Masters of war".

De enkla människorna, de som är offer för den här katastrofen, skulle jag aldrig driva med. Men de som orsakade den tänker jag inte vara snäll emot, inte ens med 400 års distans. Gustaf II Adolf brukar betraktas som hjälte, jag vet inte vad det betyder, men utan honom hade det här kriget slutat mycket tidigare.
Artikelbild

| "'Tyll' är väldigt speciell för mig, också med tanke på de reaktioner jag får. Jag har aldrig skrivit något tidigare som fått så starka känslomässiga reaktioner" säger Daniel Kehlmann.

Annorlunda tid

Tyskösterrikiske Kehlmann är inget fan av traditionella historiska romaner och brukar själv beskrivas som en av genrens förnyare. Bland tyska läsare har hans senaste 1600-talsbok fått ett starkare känslomässigt bifall än något annat han skrivit.

Om det beror på undermedvetna krigsminnen låter han vara osagt. Men efter sin storsäljande komedi om upplysningstiden, "Världens mått", ville Daniel Kehlmann den här gången skildra epoken före: 30-åriga kriget, en värld av mörker och brutalitet men också besvärjelser och magi.

Det här är en mycket mörkare roman, men det är också en annorlunda tid. Människorna i "Världens mått" är mycket som vi, det skulle inte ha varit så svårt att kommunicera med dem. Människorna på 1600-talet tror jag var väldigt olika oss. Upplysningen förändrade verkligen världen på djupet.
Artikelbild

| "Jag är inget fan av den traditionella historiska romanen" säger Daniel Kehlmann. Det sista han vill är att 1600-talsmänniskorna ska framstå som mindre smarta än den upplysta samtidsmänniskan.

Tysk gycklare

I ett århundrade då människor sitter fast i samma by och sociala ställning som de blivit födda i lyfter Daniel Kehlmann in den tyske gycklaren Tyll Ulenspiegel, en klassisk men också ganska elak upptågsmakare i tyska barnböcker.

När Kehlmann introducerar Tyll är denne en liten pojke, vars mor nära nog förblöder efter en förlossning i skogen och vars vetgirige far blir hängd som häxmästare av jesuiter. Tyll rymmer tillsammans med sin barndomsvän, flickan Nele, till en ännu mer oskyddad och utsatt tillvaro.

Kehlmann gör honom till en virtuos lindansare, en fräck gatuartist som klär av makten och erbjuder hopp till både läsaren och de bybor över vars huvuden han dansar.

"Vi begrep hur livet kan vara för någon som verkligen gör vad han vill och inte tror något och inte lyder någon; hur det vore att vara en sådan människa begrep vi, och vi begrep att sådana skulle vi aldrig bli" konstaterar en flicka i romanens inledande kapitel.

Framför allt är han en överlevare, han är väldigt begåvad. Det här är Shakespeares tid men under kriget i Tyskland kunde Shakespeare inte ha gjort något alls, det fanns inga teatrar, det fanns ingenting. När jag skrev tänkte jag att han var ett slags Shakespeare på spänd lina.

Kriget i Syrien

Varför valde Kehlmann en så mörk tid? När han började skriva 2013 hade katastrofen i Syrien precis börjat, under åren som följde skulle striderna där på många sätt påminna honom om 30-åriga kriget.

Det gör också det mörker som lade sig över världen efter att jag hade börjat skriva det här.

Villigt poserar han i regnet på Gustav Adolfs torg i Stockholm. På kungastatyns ena sida finns en medalj till minne av befälhavaren Torstenson som även han dyker upp i romanen.

De stred och gick i fronten för soldaterna, men de var riktigt stora, feta och brutala män, säger Kehlmann som vinnlagt sig om att göra all historisk kunskap osynlig och underförstådd.

Drottning Liz

Elisabet Stuart, brittisk gemål till den olycksalige vinterkungen Fredrik V som bidrog till att starta kriget, ger han det vardagliga smeknamnet Liz, vilket fick den historiker som faktagranskade romanen att protestera.

Historiskt är det verkligen fel, ingen skulle ha kallat henne det, men jag bryr mig inte, säger Kehlmann som även han hämtat tröst hos Tyll.

När han kommit två tredjedelar in i boken vann Trump presidentvalet och Daniel Kehlmann, som bor i New York, var under några veckor så deprimerad att han inte kunde skriva.

Jag tänkte: "Kom igen nu, Tyll skulle inte ha slutat uppträda, han skulle inte sluta vara Tyll".