Fyrishov välkomnade med karakteristisk klorlukt men hade också förvandlats till en förvånansvärt stämningsfull konsertsal. Inte mindre än 52 musiker backade upp 30-årsjubilerande konceptet ”Rhapsody in rock”, Robert Wells skötebarn.
Wells är en rar fågel i den musikaliska faunan. Inte kanske så mycket som pianist – även om han är en synnerligen fingerfärdig musiker – utan mer för att han är en sådan hängiven ambassadör för musiken. Det vittnar han inte minst själv om i biografin ”Blod, svett och toner”. Denna hans egen villkorslösa kärlek till musiken vill han sympatiskt nog dela med sig av till den breda publiken. Och det är viktigt att det inte blir med pekpinnar eller regler om vad som är högt eller lågt. Heder till detta!
På scenen får detta till uttryck främst i att han tar ett antal favoritkompositörer ur den klassiska myllan och ”poppar” upp dem. Eller ”boogiar” upp dem snarast, eftersom detta snarast är hans musikaliska idiom. Herrar (för det är bara sådana) Mozart, Grieg, Tjajkovskij, Chatjaturjan och några till kanske gör som Beethoven och snurrar runt i sina gravar när de släpper till verk i de här versionerna. Men de hade nog snarare bara hängt med i det härliga svänget.
Och Wells har en publik som gillar klassiskt, åtminstone i den mer lättsmälta varianten. Det visade sig inte minst när kvällens mest applåderade inslag kom. Fyra kinesiska tenorer kom som hemliga gäster och bjöd på en sångarglädje av mått när de framförde låtar som ”O sole mio” och stämningsfulla ”Nessum dorma”.
Där fick kvällens andra, nu inte så ”hemliga” gäst, konkurrens. Men det klarade trefaldiga Eurovisionsschlagervinnaren Johnny Logan av fint. Han är en scencharmör med mycket humor och det mesta av den sammetslena rösten fanns kvar.
Annars stod familjen Wells för mycket själva. Pianistens hyllningar till Spike Jonez och Viktor Borge var roliga som alltid. Maria Wells sjöng både fint solo och ledde duktiga trion The Vocalettes med fart och schvung. Veteranen Anders Berglund var tillbaka som dirigent och blev en fin sparringpartner till Robban i scengnabbet. Han sjöng också Tom Jones gamla hit ”Delilah”.
Någon boogifierad klassiker för mycket liksom ett par mer anonyma och onödiga schlagers gjorde att plastsmaken i baken kom på slutet av den frikostigt långa konserten. Men i övrigt bjöd Wells & Co på en gemytlig kväll med många skratt och livsglädjande musik. Det är en konst det med.
