Huvudrollen Mary Page Marlowe är en ganska vanlig kvinna. Hon har varit dotter, kompis, maka, älskarinna, mamma och åldrad.

I föreställningen skildras hennes liv med uppbruten kronologi. Det börjar med att hon får berätta för barnen om att deras far och hon ska separera. I nästa scen är hon tonåring och dricker häxblandning och spår i kort med två kompisar. Berättelsen hoppar således i tiden och hela åtta skådespelare gestaltar Mary Page Marlowe i olika åldrar och med varierande resultat. Skådespeleriet är för det mesta fint, mest övertygar Karin Franz Körlof och Melinda Kinnaman.

Hitlåtar med enbart kvinnliga artister fungerar som tidskapslar i inledningen till varje scen. Men de bidrar också till att mina tankar blir lite ofokuserade på handlingen. Istället förlorar jag mig i egna minnen.

Likt en Tjechovpjäs vilar det en stämning av borgerlighet och krossade drömmar över föreställningen. Handlingen är trivial men blir ändå sevärd, hyllade dramatikern Tracy Letts dialog har hög igenkänningsfaktor.

Scenografin består av transparenta folieklädda skärmar där flera huvudrollsinnehavare ibland kan ses samtidigt, väl överensstämmande med föreställningens kalejdoskopiska karaktär.

Idén om att vi människor är mångfasetterade och visar upp olika sidor av oss i olika situationer är lätt att ta till sig. Men det är inte lätt att hänga med i rollbytena. Karaktären Mary Page blir för olika, det saknas något som binder hennes uttolkare samman. Scenerna blir som olika små pjäser i pjäsen.

Ändå sugs man in i gestaltningen av gåtan vi alla bär på, om varför livet blev som det blev.