Svansjön är en av den romantiska balettens mest älskade verk. Tjajkovskijs musik, som anses spegla den ryska folksjälen, är förstås en bidragande faktor, men också sagostämningen och intrigen som rör hopplös, men så småningom evig kärlek.

Det handlar om en prins vars mamma drottningen pressar på att han ska gifta sig. Men ingen av de unga kvinnor som presenteras vid hovet vill han ha. Han förälskar sig i den mystiska Odette, som endast kan ta mänsklig gestalt några timmar under natten. Annars är hon och några medsystrar förtrollade till svanar av en ondskefull trollkarl. Samme trollkarl försöker få sin egen dotter gift med prinsen och låter henne ta Odettes gestalt. Baletten har två slut, men här är det det goda som segrar.

Marius Petipa var förste balettmästare vid det ryska kejserliga hovets balett och tillsammans med Tjajkovskij skapade han några av baletthistoriens mest odödliga verk som "Nötknäpparen", samt också "Svansjön" som hade premiär 1877. Lew Iwanov var andre balettmästare och var den som skapade scenerna med svanarna. Inte minst den ikoniska pas de quatre, dansen med de fyra små svanarna, är ett mästerverk i sig gällande intrikat och synkroniserat fotarbete. Och visst imponerar just det stycket även denna kväll på Uppsalascenen.

Ensemblen från Ryska nationalbaletten, som just nu befinner sig på Sverigeturné med verket, är en tekniskt driven ensemble, många av kompaniets dansare kommer från Bolsjojbaletten.

I vissa scener hittar dansarna glöd och passion, som i andra aktens "karaktärsdanser", den romantiska balettens idé om hur folkdans kunde se ut i andra kulturer. Men föreställningen genomförs överlag rutinerat och lite själlöst till förinspelad musik med burkigt ljud. Långa stycken dansas rutinmässigt. Det verkar vara en vanlig kväll på jobbet för dansarna bara.

Sagostämningen lyfts ändå lite av de praktfulla kostymerna. Svanarnas stela tyllkjolar har antydningar till fjädrar och vingar. Men jag hade nog önskat de manliga dansarna inte fullt så avslöjande trikåer...

Uttrycken med "viktlös" tåspets i tyllkjolar och åtsmitande trikåer, där komplicerade stegmönster avslutas i tjusiga poser känns väldigt föråldrad idag. Två svenska koreografer, Mats Ek och Benke Rydman, har gjort varsin nyversion som egentligen är mer intressanta i vår tid, till både form och innehåll.

Men ändå kan det vara fint att återse ett av den romantiska balettens centralverk, ungefär som det en gång var tänkt.