Minns vad SD:s lek kan leda till

Historien visar oss vad oreda som redskap i händerna på antidemokrater kan leda till, menar UNT:s kulturchef Kristina Lindquist.

2 december 2014 19:21

Christian Duguays kanadensiska miniserie ”Ondskans natur” (2003) – som skildrar nazisternas väg till makten – är inget filmiskt mästerverk. Klassisk tv-filmsestetik, även om skådespelaren Robert Carlyle har sina poänger som den stigande führern. ”Ondskans natur” rymmer, som sig bör i en film om 30-talsnazister, idel rusiga massmöten, svastikor och vulgär antisemitisk propaganda. Men det är något annat i den här halvdana produktionen som griper tag.

I ett pärlband av scener ser vi nazistpartiets ledamöter resa sig på en given signal, och sedan storma rakt ut ur der Reichstag, som alltså blir icke beslutsmässig. Med oredans makt leker de sig framåt, till Hitler som rikskansler och till oinskränkt makt.

Det kan låta dramatiskt, men det var dessa filmscener som sökte sig upp i medvetandet när Sverigedemokraterna på tisdagen höll sitt lilla budgetskådespel inför en andäktig mediepublik.

Det handlar inte bara om att partiet för inte så länge sedan föddes ur en besläktad rasideologisk miljö, även om det tål att påminnas om att sverigedemokrater i början av 90-talet tågade till Karl XII:s staty sida vid sida med aktivister ur den nazistiska terrorgruppen Vitt ariskt motstånd. Att de uppmanade ”svenska flickor” att inte ”skända sin ras”. Att det var så sent som 1996 som en SD-ledamot för kommunfullmäktige i Höör höll tal iklädd nazistuniform. Tisdagen den 2 december kommer, för att citera Expressens Anna Hellgren (2/12), ”att gå till historien som första gången ett parti med rötter i nazismen tillåtits diktera den politiska dagordningen”.

Men det som framför allt ringde i huvudet var känslan av lek. Sverigedemokraternas villkor för att ge den ivriga skaran av journalister besked om budgeten var ju som bekant att vi först lyssnade på ett 25 minuter långt föredrag om varför Sverige ska utestänga människor som flyr för sina liv. Partiföreträdarna framstod som ”narcissistiskt höga på att hålla närapå ett helt land som gisslan” skriver Malin Ullgren (DN, 2/12) helt riktigt. ”Vi satt i det skruvstäd som SD hela tiden avsett att rigga.”

De leker med oss, de leker sig framåt. Allt medan etablerade högerröster höjs för att de borgerliga partierna för det första måste prata om invandringen och för det andra måste prata med Sverigedemokraterna; Uppsalas Stefan Hanna är knappast ensam. Men om det är så lätt att glömma vad sådana samtal kan leda till kanske fler bör se om Christian Duguays miniserie, den sjaviga produktionen till trots.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Kristina Lindquist