Nästan på dagen tio år sedan Cecilia Rydinger Alin började som dirigent för Orphei Drängar ses vi i den tomma Alfvénsalen. Ikväll kommer den att fyllas av mansröster, vid den veckovisa repetitionen. Salen är OD:s eget rum, ett begrepp som Cecilia använder också om sin relation till musiken.

− Som liten upplevde jag det som att jag i musiken hade ett ”eget rum”. Jag har starka minnen av när jag övade piano, och kände att jag uttryckte mig genom instrumentet och tillsammans med den tonsättare som stod på notbladet.

Men att hon skulle bli kördirigent för Sveriges mest anrika manskör var inte någon självklarhet. Under uppväxten i Ludvika spelade hon flera instrument och så småningom också orgel. Hon tog ”lilla” kantorsexamen, och fick därefter en tjänst som kyrkomusiker.

Artikelbild

− Jag visste inte vad det innebar, jag bara började och fick min första egna kör som sjuttonåring. När jag sedan kom till Stockholm och gick kyrkomusikerutbildningen på Musikhögskolan ställdes jag så småningom inför ett vägskäl.

Skulle hon spela orgel på hög nivå, eller gå vidare med dirigering? Att hon valde det senare tror hon har mycket med läraren, den legendariske Eric Ericson, att göra.

− Han betydde och betyder fortfarande väldigt mycket för mig. Erics förhållningssätt till musik och till oss unga körsångare inspirerade mig, och jag gick dirigentutbildningen, med både kör och orkester på schemat.

Efter studierna, då hon också varit ledare för V-Dala nationskör, fick Cecilia Rydinger Alin ett uppdrag som hon inte kunde tacka nej till: som dirigent för kören Allmänna Sången.

Artikelbild

Det måste ha varit ett stort och viktigt steg?

− OM! Oerhört viktigt, helt avgörande för mig som ung kördirigent. Att få ta över Allmänna Sången som var – och är - en så bra kör, och så nyfikna på ny repertoar. Och alla spännande gäster vi bjöd in: The Real Group, Kroumata, barytonen Peter Mattei och många fler. Och att viljan hos sångarna fanns där hela tiden: framåt, framåt. Det var fantastiskt.

1992 vann de en körtävling i Wales och blev ”Choir of the world” och därefter följde stora europeiska körtävlingar, främst vinsten ”European Grand Prix” 2005. De goda minnena är många, inte minst framträdandet vid Nobelmiddagen 2005. Cecilia ledde Allmänna sången i drygt 21 år, då en ny utmaning dök upp.

− Jag fick frågan om jag ville ställa upp som en av tre kandidater till att bli dirigent för OD efter Robert Sund, och med varsin provproduktion. I och med att jag tackade ja till det, förespeglade det mig ju att jag kunde vara den som fick överta ansvaret för OD.

Vad är det som är speciellt med att leda en manskör…?

− ”Instrumentet” manskör besitter en helt egen klangvärld och är nyansrik - från det allra svagaste till en enorm styrka - vilket skapar en oerhörd kraft. Repertoaren är spännande.

… och just OD i synnerhet?

− Kören är ju, om inte den främsta, så en av världens främsta manskörer. Det har vi fått kvitto på av exempelvis dirigenten Esa-Pekka Salonen, regissören Peter Sellars och många andra. Kören håller absolut världsklass, sångarnas drivkraft att utvecklas tillsammans är mycket stor, och man ges möjligheter att framträda på internationella arenor.

Hon lyfter också upp känslan av att ha ärvt ett ämbete, att känna sig som en länk i en kedja som startade redan 1853, med företrädare som Hugo Alfvén, Eric Ericson och Robert Sund.

Du är den första kvinnan både som ledare för OD och som professor i orkesterdirigering i Sverige? Tänker du på dig själv som pionjär?

− När jag själv var student var jag den första kvinnan som gick dirigentutbildningen sedan 1945, och det blev många tidningsartiklar om det. Men i OD tänker jag väldigt sällan på att jag är enda kvinnan i rummet. Kören har valt mig, och jag räknar med att det är för att jag är den dirigent de ville samarbeta med.

− Sedan har jag noterat, speciellt när vi var i Japan och Kina, att det går ett litet sus genom publiken när jag ställer mig framför de åttio frackarna. Det är inte en vanlig syn.

Cecilia leder OD utöver sitt arbete som rektor på Kungl. Musikhögskolan i Stockholm.

I sin rektorsroll har hon jobbat mycket aktivt med just jämställdhetsfrågor, inte minst efter #metoo. Bland annat genom jämställda jurys vid antagningsprov, men också genom ett mentorskapsprogram som 2018 endast riktar sig till studenter som är kvinnor.

− Ojämställdhet ute i musiklivet ska rättas till, därför behöver musikutbildningarna bedriva ett aktivt jämställdhetsarbete, för. Nu är det 27 år sedan jag gick dirigentutbildningen och ibland kan jag tänka, har vi inte kommit längre? Men då får man bara fortsätta arbetet och fortsätta att vara en förebild.