”Pow wow” är precis så strömlinjeformad och intelligent att man lätt kunde fösa den åt sidan som ännu en übersmart amerikansk ynglings förstlingsverk. Ett sådant som gör superlativerna i baksidesreklamen självskrivna och sanningsenliga.

Om det inte vore för ämnet; det som förr formulerades som indianfrågan och nu som förtrycket mot ursprungsbefolkningen. Reservatens folk som driver casinon eller ibland mer anpassad kulturturism. Och som i sina små samhällen ofta lever ett eländigt liv där möjligen minnena fortfarande är storartade. Utsagan som alltså lyder att den stora amerikanska nationen har ett arv av rasistisk orättvisa som är lika stort som konstitutionens oförytterliga mänskliga rättigheter. Ett faktum vi ofta glömmer i Europa, den kontinent som numera tycks hålla sig distanserat sval till både förtrycket och rättvisan. Konstitutionens helighet vidmakthålls i Amerika, men hur var det med massakrerna?

Förresten var det inte nog med att ta liv, man tog kulturen också. Det som kallas kulturell appropriering blir mer än en fras i tiden när den ställs mot en entydig historia där till och med minnet är stulet. I bokens slagkraftiga inledning blir det sagt: ”Vi minns en Kevin Costner som räddar oss, en John Wayne med sexpipig revolver som mördar oss, en italienare vid namn Iron Eyes Cody som spelar våra roller i en massa filmer.”

På ytan tror man först att det är en samling noveller, centrerade kring det som kallas en ”pow-wow”, alltså en sammankomst för just den amerikanska ursprungsbefolkningen, den här gången kallad Big Oakland Pow wow. Tills man i sitt konventionella förstånd har listat ut romankonstruktionen och märker hur de olika kapitlen väver samman de olika intrigerna kring denna händelse, väver samman människor och öden. Vilka oftast inte är särskilt framgångsrika, eller vackra, eller fulla av hopp eller förtröstan. Fattigdom, marginalisering, missbruk, totaliteten är dyster.

Först av alla möter vi Tony Loneman, vars berättelse kanske är den mörkaste, han är 21 år och har ”dromet”, alltså fetalt alkoholsyndrom, ”en full djävla bebis", förstörd redan innan födseln eftersom modern var alkoholist. Hans enkla plan är att helt enkelt råna pow-wowen.

Någon lever med sin snabbmat och sina datorspel i evig förstoppning, en annan försöker komma ifrån sin skuld till en langare. Jacquie har lämnat både sin alkoholism, åtminstone sedan tio dagar, och sin familj. Bill är skräpplockare på en matcharena, men krigsveteran också. Pow-wowen ska arrangeras av Blue, som vuxit upp i en vit familj redan från början och vem är man egentligen då? Runt dem alla står en air av utsiktslöshet och övergivenhet.

Jo, det blir lite rörigt ibland, dels därför att den fattigdom som skildras inte är fullständigt strukturerad och dels för att de olika personernas förhållande till varandra och intrigkärnan inte heller är alldeles överskådlig.

Men det gör ingenting, den berättande kraften är tillräckligt stor för att vistas i, som berättelsen om hur man försöker återerövra Alcatraz, fängelseön, i januari 1970 i en aktion som bär tidens tecken men också dess svagheter. En gång var ön ett stamområde och det borde den bli igen. Men aktionen blir en tragikomisk förveckling, en gest mot historien som i vanlig ordning inte alls rättar sig efter kritiken. Alcatraz förblir i erövrarnas händer.

Som helhet är "Pow pow" rapp och slagkraftig, smått agitatorisk i tonen, inte lika upprorisk som det manifest som inleder romanen, ett stridsrop om indianernas historia i frihetens förenta stater. Indignationsskrift, visst, men fullt begriplig med bara måttlig allmänbildning. Dessutom är upplägget varierat, som en sociologisk rundmålning av fattigas belägenhet i ett land fullt av rikedom, stilen rider högt på medkänsla och en tydlig ton av förvånad upprördhet; det skulle inte behöva vara så illa, men är det.

Alltså blir man både upplärd och en smula uppläxad, men för all del. Om den privilegierade inte ska bli outhärdlig eller cynisk behöver hen oftast påminnas om sin ställning, komma ihåg inte bara sin dödlighet utan framför allt de andras dödlighet.

Jo, Tommy Orange är nog både ung, smart och tillhörig ett ursprungsfolk och det finns ställningar i världen som kräver sin analys av både klass, kön och etnicitet. Vilka han alla utför som ett långt bravurnummer med sin roman.