Allt ljus på doldisen Hilde Wangel

Klas Östergren briljerar i sin roman om Henrik Ibsens rollfigur Hilde Wangel. Läkardotterns liv och öde får såväl Hedda Gablers som Noras att blekna.

Klas Östergren (född 1955) anses vara en av Sveriges främsta författare och satt under en tid i Svenska Akademien. Han är en av tre nordiska författare som inom projekt NOR har skrivit en roman med utgångspunkt i en gestalt ur Henrik Ibsens dramer.

Klas Östergren (född 1955) anses vara en av Sveriges främsta författare och satt under en tid i Svenska Akademien. Han är en av tre nordiska författare som inom projekt NOR har skrivit en roman med utgångspunkt i en gestalt ur Henrik Ibsens dramer.

Foto: Viktor Gårdsäter

Litteratur2019-09-21 07:00

Tre nordiska författare – Klas Östergren, Vigdis Hjorth och Merete Pryds Helle – har skrivit varsin roman om en valfri rollfigur ur Henrik Ibsens dramer. Trion är först ut i det nordiska projektet NOR som möjliggör sampublicering över landsgränserna. Böckerna ges med andra ord ut samtidigt i Sverige och Norge såväl som i Danmark.

Vår egen Klas Östergren har skrivit om Hilde Wangel från "Frun från havet" (1888) och "Byggmästare Solness” (1892). Hos Ibsen får Hilde hålla tillgodo med att vara en biroll –  men hos Östergren syns hon i titelrollen.

Den som kan sin Ibsen känner Hilde som en halvvuxen, uppnosig och förförisk läkardotter. Men den rebelliska tonåringen hör hos Klas Östergren till det förflutna. Hilde är nu en självständig och ogift kvinna i sina bästa år. Småstaden Lysanger har hon lämnat för metropolen Berlin där hon kränger resor till den norska fjällbygden.

Hilde lever ett sunt och kanske lite tråkigt liv. Men så en dag drabbas hon med en östergrensk plötslighet av en svår panikångestattack. Hilde blir skräckslagen och fruktar för sitt liv; det är första gången hon känner ångest. Som tur var finns hjälp att tillgå. Snart ligger hon på schäslongen hos en hjärnskrynklare och tillika landsman.

Klas Östergren låter Hilde gå i psykoanalys. Idén är löjligt enkel och ett strålande exempel på att det enkla också är det genialiska. Han vill på så sätt försöka förstå och förklara henne.

Hildes landsman doktor Liebig är ute efter ett förträngt trauma – gärna av sexuell natur – som ska förklara hennes panikångest. Hilde är varken talträngd eller blyg av sig. Snart har hon kapat Östergrens roman med sina monologer.

Även om det är författaren som lägger orden i hennes mun så bryter sig Hildes narrativ liksom loss från romanen. Hon berättar om sin obesvarade kärlek till den slutna och något vrickade styvmodern ("Frun från havet") och om sin långvariga förälskelse i den missnöjde äldre mannen ("Byggmästare Solness") som längtar sig tokig efter ungdom. Hon berättar detaljerat men ändå fragmentariskt. Man får för sig att Hilde döljer något – att hon berättar allt utom det viktigaste.

Som översättare av Ibsens verk till svenska är Klas Östergren väl förtrogen med såväl hans språk som hans gestalter. Samtidigt vet Östergren att med humor och andra knep upprätthålla den distans som krävs för den här typen av vidarediktning. "Hilde" är ett självständigt verk och man behöver inte ha läst en rad av Ibsen för att kunna hänga med. Däremot blir man onekligen sugen på att fortast möjligt plöja Ibsens samlade verk.

Doktor Liebig blir först inte klok på sin patient – men så kommer genombrottet. Hildes sammanbrott är ett på ytan mycket samlat sådant. Hon bryter ihop med bibehållen stil och stolthet. Hilde rättar till sin dräkt och lämnar Liebigs mottagning med en sista dräpande replik. Man får för sig att hon har undanhållit snarare än förträngt sitt såriga trauma.

Resten av romanen är ett slags lång epilog där man genom brev och en systersons minnesbok över sin älskade moster får ta del av Hildes fortsatta öde under förra seklets första hälft. Klas Östergren presenter det "dokumentära" materialet med lika delar humor och allvar. Man måste föreställa sig att författaren var på gott humör när han skrev "Hilde".

Klas Östergren ger Hilde ett eget liv och gör henne nästan... verklig. Samtidigt är och förblir hon ett mysterium. Hilde går varken att förstå eller förklara. Men hon gör vissa medgivanden och avslöjar ibland mer än vad hon har tänkt sig.

Hilde spelar oskyldig men är i själva verket ytterst manipulativ. Hon kan inte låta bli att "fingra på andra människors öden". Behovet av att fingra på andras öden tycks grunda sig i ett medfött förakt för svaghet. Särskilt föraktar hon svaga och oföretagsamma män. Hilde vill att de ska utmärka sig och ger dem gärna den knuff som behövs. Att hon ibland har knuffat dem utför stupet är inget som hon plågas av; Hilde har nämligen ett "robust samvete".

Klas Östergren briljerar i sin bok om Hilde Wangel. Han spelar ut hela sitt register. Förutom att vara en lek med Ibsens dramer och psykoanalysen så är "Hilde" även ett storartat porträtt av obrydd kvinna som går sin egen slingriga väg genom livet utan att se sig om. Släng dig i väggen, Hedda Gabler. Samma sak gäller dig, Nora. Hilde Wangel får er att blekna.

Litteratur

Klas Östergren

Hilde

Natur & Kultur

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!