"Als das Kind Kind war" (När barnet var barn) är den inledande strofen i dikten som ängeln i Wim Wenders film "Himmel över Berlin" läser.

Dikten är Peter Handkes och förmodligen hans mest kända mening i en film där det oförstörda barnasinnet hyllas. Filmen kom 1987 och det är också som en företrädare för det litterära 1980-talet som Peter Handke lyfts fram både av dem som kritiserar och applåderar årets val av Nobelpristagare.

Peter Handke skildrar människans kamp för att dela sina erfarenheter genom ord, som ofta klingar meningslösa eller falska i tider då politik, medier och underhållning manipulerar och korrumperar språket.

Artikelbild

| Peter Handke tog emot medierna i sin trädgård i Chaville utanför Paris där han är bosatt sedan lång tid tillbaka.

För Daniel Pedersen, litteraturvetare och forskare just nu på EHESS (École des hautes études en sciences sociales) i Paris, är Handke "en av världens viktigaste författare".

Det är till honom jag går när jag vill upptäcka världen på nytt, när man översköljts av dagstidningar och mediesamtalet. Att läsa Handke är som att ta ett rent bad, det är så precist, så exakt! Jag har hoppats på det här Nobelpriset hur länge som helst.

Ständig utveckling

Daniel Pedersen framhåller Handke som en författare i ständig utveckling och vars produktivitet är enorm. När det tyska förlaget Suhrkamp gav ut hans samlade författarskap för några år sedan blev det tre lådor med 14 band, drygt 12 000 sidor.

Han har gått från att skriva korta koncentrerade böcker där knappt ett ord är överflödigt, till långa böljande berättelser som "Mitt år i Ingenmansbukten", enligt Pedersen ett exempel på hur Peter Handke skapar en helt egen mytologi genom sitt sätt att använda språket.
Den handlar i princip bara om att filosofera och plocka svamp och att bara genom vandringen upptäcka världen på nytt.

Handke inledde sin karriär med en provokation, han beskyllde de tyska författarna för att lida av "beskrivningsimpotens", av att sitta fast i litterära konventioner. Och i den första pjäsen "Publikskymfning" från 1966 lät han pjäsens talare skälla på åskådarna.

Han har den här lite provocerande sidan, han ställde publiken till svars, säger Pedersen.

Överskuggad gärning

Kontroverserna har fortsatt. De senaste åren har Peter Handkes litterära gärning överskuggats av det faktum att han i flera essäer och pjäser, publicerade mellan 1996 och 2000, uttryckte sympatier för den serbiska sidan. Han höll också tal på Slobodan Milosevićs begravning.

Själv menade sig Handke bidra till en mer komplex skildring av världen, och i en intervju i Svenska Dagbladet 2017 sade han:

Man ska inte bedra sig, de var skurkar allihop.

Daniel Pedersen framhåller att Handke tog ställning under en tid då Nato ville bomba Serbien som också beskrevs som "ett land utan själ".

Han tyckte att det var ett fruktansvärt tryck mot Serbien. När det sedan gäller talet på Milosevićs begravning var det kanske inte hans vackraste stund, men när vi ser det talet i dag tror jag att vi ser det från en helt annan ståndpunkt.

Genom hela sitt författarskap har Peter Handke använt självbiografiska element. Ofta genom ett spel mellan det verkliga och fiktionen, som i sina filosofiska essäer, "Tankar om tröttheten", "Tankar om jukeboxen" och "Tankar om den lyckade dagen".

Boken "Berättelse om ett liv" handlar om en personlig tragedi: hans mammas självmord. När Handke tilldelades Ibsen-priset 2014 berörde Karl Olov Knausgård just denna bok i en essä och menade att den handlar om "samhällets förtryck av individen, strypandet av själen".