Konst
”The non-human animal – negotiating bio-relations”
Uppsala konstmuseum
Medverkande: Fredrik Strid, Leonore Malen, Eva Klasson, Maureen Gruben, Rebecca Digby, Lars Brunström, Saara Ekström, Gunnhildur Hauksdottir. Curator: Rebecka Wigh Abrahamsson.
T o m 24/11
Med åtta medverkande konstnärer fördelade på fem slottsstora rum är det lätt att drabbas av en den ”konsttrötthet” som lätt smyger sig på efter att man tagit del av många olika konstnärskap – alla med sin egen ingång till ”the non-human animal”, den vetenskapliga termen för att definiera ett djur. Konstmuseets utställning är genomarbetad och påkostad. Verkens format är härligt storskaliga – det här har vi längtat efter!
På våning ett återfinner vi Fredrik Strids skulptur ”Exodus” där en rad djur som lever nära människan gestaltas. Här har såväl hundar och råttor sin givna plats, och gjutna i kompositmaterialet acrystal (lerans struktur har lämnat en skönt mjukkletig kantighet) tågar de strukturerat mot ett okänt mål (med eller bort från människan?). Den som följer den flera meter långa skulpturen till dess svans möter Leonore Malens mörkt komiska ”Eve In Sheepland”.
Gunnhildur Hauksdottirs ”Borderline Human – Milk River Valley” (våning fyra) är aningen svår att ta till sig – VR-glasögon, ljud, teckningar och lianer till trots. Verket närmast kräver det performance som hållits i installationen och inspelat visas på första våningen.
Eva Klassons fotografier från 1970-talet visar en flådd hare (Stan Brakhages ”The Act Of Seeing With One´s Own Eyes” gör sig påmind), kombinerad med utsnitt av fotografens egen kropp. Rummet binds samman av en viss jakttematik som får genklang i Maureen Grubens ”Fresh Artifact”, bestående av så kallade ”fox stretchers” – redskap som används vid pälsframställning, och videoinstallationen ”Stitching My Landscape”.
Rebecca Digbys videoinstallation ”Nature Clip Object Concert” är såväl teoretiskt och perceptuellt intressant. Här har material från naturfilmer omvandlats till instrument och remixats. Konsertsituationen består av fyra projicerade personer (skalan är aningen större än naturlig, som offentliga statyer), uppställda som till en parad genom vilken vi passerar.
Att tillåta sig att försjunka i tredje våningens verk är väl investerad tid. Här visas Saara Ekströms ”Body All Eyes” och Lars Brunströms ”Apor och kråkor”. De två verken gör sig nästan osannolikt bra ihop. Brunströms apor sitter i sitt förstörda landskap, riktade mot den tillfälliga väggen där Ekströms suggestiva videoverk visas. Men aporna tittar inte på ”skärmen”. De (i alla fall den ena) är fullt upptagna med sörjandet av en död kråka.
Brunströms mekaniska skulpturer i silikon och syntetpäls är fascinerande att se på. Den som sittandes på huk möter aporna ser hur den ena apan liksom tvekar i ett tafatt tröstande av kamraten. Samtidigt väcks frågan om primatens (människans) tolkningsföreträde; kråkans artfränder iakttar på avstånd skeendet, liksom hindrade av (vad vi uppfattar som) apans sorgehandling.
I ”Body All Eyes” ger rovfåglarnas blick ger en talande montageeffekt ihop med stridsflygplanens precisionssikten, vilket i sin tur ger genklang i apornas närmast postapokalyptiska landskap (en konsekvens av kriget?). Detta förstärks även av videoverkets ödsliga ljudspår. Att stilla vistas i rummets katedralliknande rymd är som att träda in strax efter katastrofen. Här ges utställningen en tyngd som verkligen berör, och människan (dig själv) vare sig är mer eller mindre än ett djur bland andra djur.
