Skog som bäst

Den emblematiska barnsången ”Jag är ett träd” möter Henry David Thoreaus ”Walden”. Sebastian Johans gillar Leicy Olsborn Björbys trädfrossa på Galleri 1.

2 februari 2017 14:00

Det är mycket svårt att utgå från en så välanvänd ikon som Henry David Thoreaus skogsporrigt civilisationskritiska essäklassiker ”Walden”. I varje fall utan att det man gör – och det har gjorts i alla genrer man kan tänka sig – blir en del av en ansiktslös massa, ungefär som publiken på en stor konsert. Men det innebär förstås inte att det alltid är fel att ändå försöka.

I Leicy Olsborn Björbys utställning ”Paratexter” ligger en anspråkslös konstnärsbok med den lite pampigare titeln ”The Walden Project” i ett av gallerirummets hörn. Boken vänder sig som titeln antyder direkt till ”Walden” och är ett fint exempel på hur en inspiration kan förvandlas till en underhållande och självständig sampling. I boken, som består av ett fåtal teckningar och lite fler korta textavsnitt, har konstnären eller berättarjaget applicerat Thoreaus närgånget iakttagande, ibland nästan svävande men ändå exakta, blick i sitt eget sammanhang. Träden och dungarna finns där, men även inköpslistor och kom-ihåg-lappar.

Resten av utställningen, som presenterar Leicy Olsborn Björby som ny medlem i Uppsala konstnärsklubb, utgår visserligen inte lika direkt från den kända förlagan, men den känns ändå högst närvarande.

Att titta på utställningen är, skulle man kunna säga, som att stiga in i en liten dunge, där varje enskilt träd har en metanivå som vill diskutera hur man kan betrakta just träd. Flera olika tekniker och anslag samsas i rummet, men tematiken binder samman allt till en överskådlig och direkt helhet.

Två målningar utgår snyggt från bakgrunder som utgörs av grova osb-skivor av sammanpressade träspån och flisor. Den ena arbetar ovanpå materialet, medan den andra griper, eller hittar en utgångspunkt i, ett mönster som dikteras av detsamma. Två olika sätt at se.

I några teckningar återkommer den skogsfluktande blicken i schematiska barkteckningar, och på motstående vägg har några barkbitar istället blivit underlag för vita mönster som antyder ett schamanistiskt eller rituellt förhållande till skogen.

I en liten glaskupa, ”Om Sorg”, trycker sig en röd järnek mot glaset i en funktionell illustration av svårigheten med att kontrollera stora känslor – skogen som metafor och redskap för självförståelse.

Samma blick på det vilda återkommer på olika sätt med tacksamma kontraster som följd. I collaget ”Paperworks” får studiet av barkens struktur en mer poetisk ton med hjälp av tunna, semitransparanta papper som i lager på lager bygger bilden. Mycket vackert. I det stora fotografiet ”När jag blir stor” strider skogen betydligt vitsigare mot sin egen naturlighet genom en gran som med hjälp av målarfärg är på väg att bli en björk.

Det blir aldrig snårigt i Leicy Olsborn Björbys dunge. Tvärtom. Den glesa växtligheten känns planerad utan att urarta till girigt beräknande ekonomiskog.

Konst

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Sebastian Johans