Jag är kluven till Moderna museets vurm för sin egen historia.

Det är förstås inte särskilt underligt att museet gång på gång återkommer till ett dynamiskt 60-tal där det unga museet gjorde allting rätt och därmed lade grunden till en samling som ur ett internationellt perspektiv är mycket bättre än vad Sverige är stort.

Men ibland blir det för tillbakablickande, för repetitivt och för tråkigt. Det är ju inte en alldeles enkel uppgift att få det som var väldigt roligt när det begav sitt att bli lika festligt igen.

Artikelbild

| Från Andy Warhol-utställningen 1968.

Men märkesåret 1968 är förstås centralt för västvärlden. Studentuppror, Sovjetunionens pansarvagnar rullar in i Tjeckoslovakien, Martin Luther King mördas och Warhol själv stryker nästan med när Valerie Solanas skjuter honom som hämnd för ett bortslarvat manu­skript. Det är logiskt att 2018 lyfta fram 1968, och om man nu har möjlighet att göra det med hänvisning till sin egen historia – varför inte?

Risken är förstås bara att utställningen mest blir ett index på tidigare prestationer som inte har bäring i samtiden.

Det går att titta på utställningen ”Warhol 1968” med nästan diametralt olika glasögon. Sett från en synvinkel är utställningen ett nästan cyniskt sätt att surfa på ett publikdragande namn och genom att presentera en utställning om en utställning slippa låna in verk nog för att skapa en relevant helhet.

Men ur en annan synvinkel blir metautställningen en intressant del av den mosaiklika fond som museet arbetar mot.

Några verk ur samlingarna, ett par lån från konstgiganten Kasper König som var involverad också i ursprungsutställningen, ett gäng fotografier och annan dokumentation från 1968. Är man intresserad av konstlivshistoria, snarare än konsthistoria, så är utställningen faktiskt rätt så underhållande.

En vägg täcks av tidens tidningsurklipp, och det är fascinerande att se kritikens förtjusta alternativt tvärilskna utrop. De betraktar Warhol som ett novum, inte som en av konsthistoriens mest uttjatade bastioner. Det är inte utan att man avundas dem.

”Moderna museet chockar besökarna: Sex, knark och sadism!” skrev exempelvis tidningen Se upprört. Warhol använder sina bilder som vapen ”i ett slags gigantisk duell med det amerikanska samhället” tyckte däremot Svenska dagbladet.

UNT:s recensent hörde inte till de förtjusta: ”Dagens vänsterprofeter använder f.ö. ofta termen metafysik som ett polemiskt slagord, men det är uppenbart att de inte vet vad det innebär. Av allt detta uppstår en särskild brygd. En produkt av den brygden är Andy Warhol, i varje fall antiintellektualism och nymarxistisk samhällsorientering.”

I ett litet hörnryms också den enorma konstskandalen med den före detta Modernachefen Pontus Hulténs obegripliga tillverkning av ett hundratal Brilloboxar ett par år efter Warhols död. Hultén som låg bakom utställningen 1968 tillverkade då några autentiserade boxar efter ett avtal med Warhol, men sålde decenniet före sin död de långt senare boxarna under premissen att de också var från -68. Ett bedrägeri av enkel girighet eller en snillrik drift med den kommersiella konstvärlden?

Frågan är om inte Hulténs förfalskningar hade varit ett roliga fokus än Warhols första museipresentation? Det är i vilket fall som helst en oundviklig och tillbakablickande utställning jag ser fram emot.