Det är i "Byggmästare Solness" som hon gör sin storslagna entré. Den unga Hilde kommer från fjället, med ränsel på ryggen, hem till den framgångsrike byggmästaren. Hon påminner honom, "den här store magnifike kulturmannen", som Östergren säger, om vad som hände den där festkvällen för tio år sedan.

Han lovade henne ett kungarike, och nu är hon här. Packningen, berättar hon, består mest av smutsiga underkläder.

Vilken märklig, underbar och konstig människa. Man blir förtjust och undrar vad hon står för?, säger Klas Östergren.
Artikelbild

| "Jag tror inte att jag kommer att översätta något mer av Henrik Ibsen men det vore roligt att samla sig till en essäistisk kommentar", säger Klas Östergren.

Han beskriver henne också "som en inte helt lättälskad person". Inledningsvis är hon frimodig, förförisk och kaxig. I hans roman blir hon så småningom nazistsympatisör.

Det där är ju ett ganska fult knep, och det tror jag nog att jag var medveten om när jag började skriva, säger Östergren, apropå på sin berättarteknik och de starka känslor som han låter sin unga Hilde väcka hos läsaren – först.
Men hon har ju också en nedlåtande syn på människor som är svaga och det där har jag spunnit vidare på.

Mest framträdande kvinnan

Artikelbild

| Hilde Wangel har lika mycket scentid som Ibsens Nora och Hedda. Hon är värd sitt eget drama, enligt Klas Östergren.

Även om boken är ett beställningsverk tycker han att den smälter väl in bland hans övriga romaner. Hilde Wangel är samtidigt den kvinnliga huvudperson som har den mest framträdande rollen i hans romaner, något som han dock inte vill göra en alltför stor poäng av.

Jag blev lite besviken, för det var ingen större skillnad, säger han och berättar om hur han ibland har lekt med tanken på att byta kön på andra författares huvudpersoner när han läst.
Artikelbild

| Klas Östergren har levt med Henrik Ibsens dramer hela sitt vuxna liv. Nu har han skrivit en roman om Hilde Wangel som förekommer i två av Ibsens pjäser.

Om det inte är uttalade genusperspektiv kan det handla om retuscherbara rader här och där som man måste ändra på. Men man ska inte hårdra, det är klart det är skillnad på kvinnor och män och hos Ibsen var det ibland ett huvudtema.

Östergren har kört till Malmö över Skånelandet från sin gård utanför Kivik som han numera lämnar alltmer sällan. 50 viktiga sidor återstår i en ny roman av kolossalformat och varje gång han blir dragen från skrivbordet måste han "vrida huvudet ett kvarts varv" för att kunna fortsätta arbeta igen. Skrivandet är allt annat än enkelt men han har intalat sig själv att han har saker på hjärtat.

Artikelbild

| Vigdis Hjorth, Klas Östergren och Merete Pryds Helle har alla tre skrivit var sin roman utifrån en av Henrik Ibsens gestalter. Arkivbild.

"En pärs"

Romanen om Hilde skrev han klart efter att han hoppat av från Svenska Akademien.

Akademibråket vill jag inte prata om i dag. Jag har inte pratat om det offentligt alls, någonsin, sedan det började. Rent allmänt kan jag ju säga att jag sluppit åka upp till Stockholm och att det har gagnat mitt eget skrivarbete. Jag har fått ganska mycket gjort. Så mycket kan jag konstatera. Och att det tog ganska lång tid efter denna pärs att återhämta sig.

TT: Finns det något som du ångrar?

I samband med det där? Nej.

Vid avhoppet var han redan långt inne i romanarbetet med "Hilde". Så hade Klas Östergren också lekt med tanken på att ge Hilde Wangel ett eget drama i 20 år, ända sedan han avslutade nyöversättningarna av de två Ibsendramer där hon dyker upp. I "Frun från havet" är hon en ung moderlös flicka som oförfärat manipulerar en ung dödssjuk konstnär, konstaterar Östergren som i sina egna tillägg försöker skriva med den norske dramatikern, inte emot.

Ambitionen har hela tiden varit att förvalta "Ibsens konstitutionella tvesyn" som gör att inte ens den mest ondskefulle är helt igenom ond eller omöjlig att förstå. När metoo-rörelsen rullades upp, hösten 2017, skrev Östergren redan på sin roman om flickan som blivit åtminstone kysst – kanske mer – av en skäggig och berusad byggmästare när de varit ensamma i faderns bibliotek.

Han kanske var 40 och hon 15. Det kanske inte var helt omöjligt på den tiden, att de larvade sig lite grann och sedan skulle vänta tills hon blev äldre, men det är fortfarande inte rätt och han skäms ju för det sedan, säger Östergren.

"Varför förenkla"

Ibsen skrev sin metoo-historia för över 100 år sedan, konstaterar Östergren. Men även om bokens Hilde precis som i "Byggmästare Solness" vägrar att se sig som ett offer vill Klas Östergren, lika lite som Ibsen slå fast huruvida hon varit med om ett övergrepp eller inte.

Varför man ska förenkla de här historierna om skuld och oskuld, det förstår inte jag. Det kan inte vara en författares uppgift att tillhandahålla förenklade förklaringsmodeller så att det blir ännu lättare att brännmärka eller att fria eller fälla. En författare ska väl snarare bidra till komplikation och förståelse för båda sidor. Det låter kanske mjäkigt, men jag är ingen rättshistoriker. Min uppgift har varit att beskriva en sällsamt komplicerad person.

Fotnot: Klas Östergrens "Hilde" ingår i ett nordiskt Ibsen-projekt där tre författare har skrivit var sin roman om en gestalt ur något av Ibsens dramer. Norska Vigdis Hjorth har låter Hedda Gabler bli man i sin roman "Henrik". Danska Merete Pryds Helles "Nora" handlar om huvudpersonen i "Ett dockhem".