På Carolina finns Gunnar Ekelöfs och Leif Sjöbergs brevväxling från åren 1962-67 bevarad. Ur denna korrespondens har Peter Ejewall gjort urvalet ”Tillgivne Gunnar, I all hast Leif”. Brevväxlingen ger unika inblickar i ett viktigt skede i Ekelöfs författarskap samtidigt som den dokumenterar en framväxande vänskap.

Leif Sjöberg är mest känd som introduktör av svenska författare på engelska. Bland andra översatte han Lagerkvists ”Aftonland” och Martinsons ”Aniara”, men även Södergran och Tranströmer. Sjöberg hade också välkända medöversättare. Hammarskjölds ”Vägmärken” översatte han tillsammans med Auden och May Swenson var medöversättare av Tranströmer. Men Sjöberg intresserade sig speciellt för Ekelöfs författarskap och i synnerhet ”En Mölna-elegi” (1960). 1973 gav han ut ”A Reader’s Guide to Gunnar Ekelöf’s A Mölna Elegy” i den prestigefyllda Twayne-serien och 1984 en översättning till engelska av samma verk i samarbete med Muriel Rukeyser.

Fokus i ”Tillgivne Gunnar, I all hast Leif” ligger på 1963 som är det år då brevskrivarna övergår från ”Ni” till ”Du” och ”Broder”. Det är även det år då diskussionen om Ekelöfs diktning är som mest intressant. 1963 innebar en brytpunkt i hans författarskap när något nytt måste hända. Bakom sig hade han sitt mest modernistiska verk En Mölna-elegi med dess collageteknik. I ett brev förnekar han bestämt något slags inflytande från Eliot men det är bara hans sätt att sopa igen spåren av den store modernistens påverkan på En Mölna-elegi. Diktsamlingen ”En natt i Otocac” (1961) vände sig bakåt i författarskapet såväl tematiskt som stilistiskt. Ekelöf kunde fortsätta skriva i sin modernistiska stil, ändå tyckte han sig ha nått en återvändsgränd. I brevväxlingen med Leif Sjöberg sökte han därför en nyorientering som poet.

I sitt första brev till Ekelöf daterat den 6 januari nämner Sjöberg planerna på att strata en svensk tidskrift på engelska med översättningar, essäer och recensioner. Sponsorer blir Columbiauniversitet och fyra andra universitet. Till första numret planerar han att översätta ”Färjesång” med åtföljande essä. Han ber även Ekelöf om något bidrag på prosa. Andra numret tänker han ägna åt Martinsons diktsamling ”Passad”. Tyvärr blir det inget annat arvode än 50 gratisex av tidskriften. Två dagar senare skriver Sjöberg att Robert Bly söker ett förlag för ett urval översatta dikter av Ekelöf. Sjöberg hade varit kritisk mot Blys tolkningar publicerade i september 1962 i Odyssey Review, till exempel översättningen av ”människohopar” i dikten ”Svanen” till ”hopes of men”. Även ett proffs som Bly kunde göra översättningsgrodor i början av sin karriär. Senare skulle han ge ut tolkningar av Martinson, Tranströmer och Ekelöf.

I Ekelöfs första brev till Sjöberg av den 28 januari tackar han för Hudson Review med Blys tolkningar som han finner godtagbara, bortsett från att ”segt” i en dikt blivit ”eget” i översättning. Vidare ursäktar han sig för att inte ha svarat tidigare eftersom han varit sjuk. Han tycker också att det inte är så lyckat att översätta hela Färjesång i en tidskrift och föreslår istället ett urval dikter ur sitt författarskap, För övrigt säger han sig vara missnöjd med både amerikanska och franska tolkningar av sin poesi men han varken ids eller har tid med att sitta och detaljkommentera. I nästa andetag erbjuder han ett översättningssamarbete med Sjöberg som planerar ett besök i Sverige sommaren 1963. Idealet enligt Ekelöf är en partner med poetisk sensibilitet, vilket han mellan raderna hoppas att Sjöberg har.

Under brevväxlingen med Sjöberg märks en vilja från Ekelöfs sida att distansera sig både från modernismen och samtidslitteraturen. Han säger sig varken orka läsa Beckett eller den nya franska romanen. Det är ett led i Ekelöfs förnyelse som poet, en utveckling som summeras i ett brev från maj 1964 där han deklarerar: ”Jag har varit upprorsman från början och det kan hända att jag nu gör uppror mot upproret …” Korrespondensen med Leif Sjöberg dokumenterar stadierna i detta uppror mot upproret. Det som triggar igång nytänkandet är diskussioner om tolkningsfrågor och framför allt Sjöbergs ström av frågor rörande Ekelöfs författarskap.

Ekelöf närmar sig sin sena diktning i brevet daterat den 14 april när han kommenterar dikten ”Tag och skriv” i Färjesång. Anledningen är en essä av Brita Wigforss i marsnumret av BLM där hon analyserar jungfrumystiken. Men enligt Ekelöf har hon missförstått allt. Ändå är temat fortfarande centralt för honom. Vad riddaren och draken står för är lätt att förstå men däremot är det svårare att förstå jungfrun. Han funderar på att skriva en bok om alla de dikter i författarskapet som behandlar jungfrutemat. Projektet blev dessvärre aldrig av.

I sitt brev av den 11 maj preciserar Ekelöf att jungfrun är en ”katalysator” som visar på realiteten av en tredje existens. Det är ett visionärt seende som lägger till den pusselbit som alltid saknas i dualistiska världsåskådningar. Den tredje existensen utgör människans omedvetna liv som Ekelöf associerar med Goethes idé om das Ewig-Weibliche (det evigt-kvinnliga). Sjöberg tackar för kommentaren och menar att en bok om jungfrutemat skulle vara den bästa introduktionen till Ekelöfs författarskap för en engelskspråkig läsekrets. Hans frågvishet om olika diktpassager i Ekelöfs verk får honom att reflektera kritiskt över sin egen utveckling. Han tycker att brevväxlingen inneburit ”en frisk fläkt” för honom. Men under sina sista år fann han Sjöbergs frågvishet tröttande och Ingrid Ekelöf fick till sist be honom att sluta ställa så mycket frågor.

Reflexionerna kring Tag och skriv blev avgörande för Ekelöfs poetiska nyorientering under 1963. Det var det år då han bröt med den modernistiska estetiken, vilket ledde fram till diwandiktningen. I ett brev daterat den 13 december kommenterar han på engelska Sjöbergs artikel ”Gunnar Ekelöf’s ’Tag och skriv’: A Reader’s Commentary” publicerad i Scandinavian Studies tidigare samma höst. Uppmaningen ”Tag och skriv” innebär att ur hela sin livserfarenhet söka finna det essentiella eller jungfruliga som inte alls har med frälsning eller religion att göra. Det jungfruliga är ”Omphalos”, mittpunkten, den tredje existensens dolda närvaro i all erfarenhet. Omphalos kallades den heliga stenen i Delfi som under antiken sågs som världens medelpunkt.

Att skriva fram den tredje existensen – den jungfruliga dimensionen i tillvaron – blir Gunnar Ekelöfs projekt i diwantrilogin.