”Du har lyckats att försvinna och bli osynlig medan du bär kronan”, säger prinsessan Margaret till sin syster, drottning Elizabeth II, i tv-serien "The Crown". Trots att hon noga vaktat det privata har många konstnärer försökt fånga regentens essens under de 65 år som har passerat sedan kröningen.

Hennes ansikte har tryckts på sedlar i åtminstone 35 länder och hon har suttit modell för runt 200 porträtt, av alla från målaren Lucian Freud till fotografen Annie Leibovitz och hologrammakaren Chris Levine. Posen alltid den samma: Rak i rygg, med det formella uttrycket som en sköld mot betraktaren.

Sedan det brittiska kungahuset 1969 effektivt tystade ner den närgångna dokumentären ”Royal Family” har tillfällena varit få då drottning Elizabeth II låtit sin personlighet skina igenom i officiella sammanhang.

Den stela imagen, som en symbol för landets tillknäppta överhet, har gjort henne till en tacksam måltavla för okommissionerade konstnärer. 1977 tog anarkisten Jamie Reed ett av Cecil Beatons fotografier av drottningen, satte en punkig säkerhetsnål genom hennes näsa och svastikor i hennes blick. Texten ”God Save the Queen” - Storbritanniens nationalsång - omringade porträttet. Ett liknande verk hamnade senare samma år på Sex Pistols singel med samma namn, i vilken bandet rimmade ”queen” med ”fascist regime”.

Under 80- och 90-talen var drottning Elizabeth II en återkommande karaktär i det satiriska dockteaterprogrammet ”Spitting Image”, som gärna attackerade brittiska myndighetsfigurer och den inställsamma kulturen kring dem. Serien skildrade henne som en vanlig person i en vanlig familj, vilket både roade och provocerade i ett land där drottningen anser sig själv vara på uppdrag från gud.

De förlöjligande porträtten har avlöst varandra - inte minst på internet där anonyma kreatörer ständigt finner nya meme-uppslag. I Sue Townsends roman och pjäs ”The Queen and I” (1992) avsätts drottningen från tronen och flyttas till ett rufft kommunalt bostadsområde där hon måste lära sig att dra upp sin egen dragkedja och överleva på socialbidrag, i ”Austin Powers in Goldmember” (2002) blir hon moonad av Mike Myers och 2015 målade gatukonstnären Pegasus henne som pinuppa.

Samtidigt har några få försök gjorts att skapa en mer nyanserad bild av drottningen, och leta sig in i hennes privata sfär. I ”The Queen” (2006) spelas hon med ömsinthet av Helen Mirren. Dramat driver förvisso, via Michael Sheens Tony Blair, med drottningens reserverade sätt, men visar samtidigt en förståelse för det och ifrågasätter den hårda tonen i kritiken mot Elizabeth efter prinsessan Dianas död. Denna Diana, mot vilkens värme drottningen framstod än kyligare.

I Netflix-serien ”The Crown” skildras drottningens liv med försiktig intimitet. I den första säsongen spelar Claire Foy den unga prinsessan när hon som 25-åring tar över som regent. Uppståndelsen kring den nya drottningen var stort vid kröningen för 65 år sedan. En lång fotoserie på Elizabeth i glamourösa utstyrslar kablades ut över världen och hennes kröning blev den första att tv-sändas. Drottningen är fortfarande populär. Enligt undersökningar är hon den mest omtyckta offentliga personen i Storbritannien, och även om folkets intresse för henne kanske inte mäter sig mot det som fick paparazzifotografier att jaga Diana in i en parisisk tunnel 1997, är det alltjämt stort.

Det är ett dilemma för drottningen: hon vill synas, men inte bli sedd. Framtoningen förblir korrekt, trots vissa ansträngda försök att mjuka upp den efter krav på ökad tillgänglighet. Elizabeth vill framstå som mänsklig, men samtidigt behålla en vördnadsbjudande distans. Istället lyckas hon inte fullt ut med någotdera. När hon spelade sig själv i en komisk James Bond-sketch under 2012 års olympiska spel i London gick tankarna snarare till den karikatyr vi har sett bland annat i ”Den nakna pistolen” (1988).

I tomrummet mellan folkets efterfrågan på personlighet och drottningens bristande utbud av sådan uppstår fritt spelrum för kreatörer att diktera. Emellan satiriska parodier och kungahusets egna PR-bilder får de fiktiva berättelser som upplevs tillräckligt trovärdiga utgöra sanningen - trots att vi egentligen vet mycket lite om vad som försiggår inne i det kronprydda huvudet.

Konstnären Alison Jackson har de senaste åren uppmärksammats för sina närgångna fotografier, i vilka hon låter dubbelgångare posera som kungafamiljen i vardagliga och privata situationer – på toaletten och över diskbänken. De påminner till viss del om andra försmädliga bilder, men snarare än att göra sig lustiga på kungahusets bekostnad ställer de med sin intimitet frågor till betraktaren: Vad är det egentligen vi vill se när vi kikar in genom palatsets förgyllda staket?