Det är ingen överdrift att säga att Trine Dyrholm är Danmarks främsta skådespelerska. Hon var bara 19 år när hon fick en Bodilstatyett (den första av fem) för filmdebuten i ”Springflod”. Meritlistan innehåller danska klassiker som ”Festen”, ”A royal affair” och ”Hämnden”, och föga förvånande blev hon först med att ta hem det nyinstiftade könsneutrala skådespelarpriset på Göteborgs filmfestival tidigare i år.

Nyckeln till hennes storhet är mod. Dyrholm är inte rädd för att komma på kant med publiken, att spela ful eller löjlig eller moraliskt förkastlig. Framförallt vill hon göra det som är komplicerat och svårt: spela helbrägdagöraren som har dödat sitt barn (”Förbrytelser”) eller 60-talsikonen Nico när denna befinner sig på den absoluta botten (”Nico, 1988”).

Med detta i bakhuvudet blir jag ändå grundligt skakad av ”Hjärter dam”, filmen som gav henne priset i Göteborg (där den även kammade hem både publikpriset och huvudpriset för bästa nordiska film). Dyrholm spelar Anne, en advokat som arbetar med unga människor – våldtäktsoffer och misshandlade fosterbarn.

Artikelbild

| Den danska filmen ”Hjärter dam” provocerar med sitt porträtt av den sexuella relationen mellan en kvinna (Trine Dyrholm) och hennes tonårige styvson (Gustav Lindh). Pressbild.

Hon bor med svenske maken Peter (Magnus Krepper) och deras tvillingdöttrar i en smakfullt (och dyrt) inredd designervilla utanför Köpenhamn. Anne bär svepande sidenbyxor och eleganta blusar, har en benhård vilja och – vad det verkar – en tydlig moralisk kompass.

Idyllen sätts i gungning när Peters tonårsson Gustav (Gustav Lindh) flyttar in. Han är på kollisionskurs med världen, föraktfull och inbunden, och Anne bestämmer sig för att försöka komma 17-åringen in på livet. Hon låter honom tatuera henne i armvecket. Sedan förför hon honom.

Och det är här någonstans som jag drabbas av flyktimpulser i biostolen. Det blir helt enkelt för mycket: rötan inom den perfekta familjen, Annes vansinneshandling, den magra pojkkroppens sårbarhet. Det är en resa rakt ner i helvetesgapet och jag vill bara springa därifrån.

Men samtidigt är det fascinerande, nästan förhäxande, att se hur Trine Dyrholm tar sig an denna monstruösa rollfigur och gör henne till människa. Hon undviker skickligt de enkla förklaringar, serverar bara små fragment av ledtrådar till varför Anne beter sig som hon gör – men det är tillräckligt för att skapa tvivel kring hur hårt hon kan dömas. Det är ett porträtt som kräver en stor portion mod, både av skådespelaren och publiken.