Leilani Farha är orolig. Hon ska tala inför FN:s generalförsamling och grubblar över hur hon ska kunna fånga delegaternas intresse med sitt ”osexiga” ämne: de dramatiska effekterna av att riskkapitalister köper upp alltfler bostäder i världens storstäder. ”Tänk om de bara tittar ner i sina mobiler”, säger FN:s rapportör i bostadsfrågor med en spänd blick i de gröna ögonen.

Och så blir det. Delegaterna pillar med sina telefoner, visar bilder för varandra och småsnackar. En man med en dyr armbandsklocka sitter försjunken i annonser för andra dyra armbandsklockor.

Farha må ha misslyckats med att få sin publik att bry sig om global bostadspolitik (åtminstone vid detta tillfälle). Men vad scenen ur dokumentären ”Push” visar är att regissören Fredrik Gertten vet precis hur man får publiken att känna starkt för något som på ytan verkar torrt och tråkigt.

Artikelbild

| Leilani Farha reser runt i världen (här är hon i Barcelona) för att träffa människor som drabbats av riskkapitalbolagens uppköp av bostäder. Pressbild.

Vi får följa med Leilani Farha på hennes resor till städer som Valparaiso, London, Uppsala (!), Seoul och Barcelona, platser där riskkapitalbolag köpt upp bostadsområden, misskött underhållet för att få hyresgästerna att flytta och sedan lyxrenoverat och chockhöjt hyrorna. Eller bara låtit hela kvarter stå tomma – ökat bostadslösheten genom att ha använt förvärven som säkerhet på finansmarknaden.

Det är upprörande så det räcker, men Gertten stannar inte vid siffrorna. Vi får höra från dem som drabbats av denna inhumana utveckling, från de boende i den eldhärjade Grenfellskrapan i London till Seoul-borna som drivits bort från sina hem med våld av byggherrarnas hantlangare. Som tittare blir man rasande, förtvivlad och frustrerad – men aldrig uttråkad.

Filmen innehåller en intervju med den italienske författaren Roberto Saviano som känns lite apart (Leilani Farha och den holländska sociologiprofessorn Saskia Sassen bidrar med betydligt mer intressanta perspektiv) men i övrigt håller Gertten den känslomässiga tråden spänd genom hela filmen. Inte minst i hur han illustrerar nyckelfrågan – ”vem är städerna till för?” – med bilder på vanliga människor som försöker leva vardagsliv mellan spegelblanka skrytbyggen.